Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bråddjupt eko
Johannes Edfelt: Bråddjupt eko. Bonniers
1947. 7: 50.
Mången gång har Edfelt i sin diktning gett
uttryck åt den väsensfrändskap han känner
med de i tillvaron hemlösa. Emigranten och
flyktingen är förenade med diktaren i hemligt
broderskap. I dikten "Strövtåg" i den
nyutkomna diktsamlingen är de bofasta och
trygga människornas värld blott en tillflykt,
där oron döljs:
Ingen ser rebellen i mitt blod,
främlingen, på flykt sen hedenhös,
skugglikt glidande vid myr och flod
under rymden, bar och bottenlös —
Med denna känsla av främlingskap inför
tillvaron förenas en kampfylld motsatsställning
mot livets egen rörlighet och förändring. Livets
metamorfoser, höstens vissnande och vårens
uppståndelse, människans gång från ungdom
till ålderdom, all förändring och tillika livets
innersta kärna är i förbund med döden. Allt
växande är omgivet av dess osynliga galler,
och det är som om Edfelts hamrade och
tillslutna stil blivit till i denna vision av livet. Det
är som hade diktaren identifierat sig med
livsfientliga makter. Det nät vari han fångat
livsföreteelserna har samtidigt velat beröva dem
något av deras egen tillvaro. Allt har tvingats
att ge uttryck åt diktarens förtvivlan och
hopplöshet, men samtidigt har drömmen om
återlösning fötts.
Den enda form av tillvaro, som ger själen
frid och som är befriad från döden, är tillika
den som är döden närmast: den statiska, den
orörliga. Ofta återvänder detta motiv i Edfelts
diktning, och det är som om här samtidigt
tillvaron existerar i kraft av sig själv: ett ljus
som har den milda färgen hos bärnsten, ett
vatten som har en källas stilla yta eller som är
ett strandlöst hav:
Finns det ett hav som ingen ekolodat,
ett strandlöst hav, där vågorna bli ändlös
musik som viger stjärnan vid orkanen?
Visionen av enheten i tillvaron får sitt
uttryck i dessa rader, hämtade ur den sista
diktsamlingen, "Bråddjupt eko", och denna vision
har också märkligt bidragit till den förnyelse
denna diktsamling bär vittne om. Diktaren
har mött ekon ur sitt förgångna och sett sitt
eget liv i större sammanhangs metamorfos och
enhet. Redan i diktsamlingen "Elden och
klyftan" fanns ett förebud till denna diktning i den
även genom sin form märkliga dikten
"Dokument" och i avdelningen "Skuggfiske". I den
sista diktsamlingen dominerar detta motiv och
har tillfört Edfelts poetiska stil nya kraftkällor.
Man möter i dessa dikter från det förgångna
ett vidöppet anammande av en egen existens,
av en tillvaro som strömmar fram, befriad från
dödens galler, evig och betydelsefull i sig själv.
Vackrast av dessa dikter är "Ungdomstid",
som på grund av sin längd tyvärr inte kan
citeras i sin helhet, varför den måste återges
i stympat skick:
Fönstret stod öppet mot natten; Andromeda lyste
högt i en rymd så ren som trädgårdens alla
ännu inte av frosten härjade astrar.
Hela den tidiga hösten uppfyllde rummet:
äpplen och dagg besegrade plyschmöbeldoften.
Månen steg fram och strödde med mild grandezza
silver på jordgloben, notstället och kommoden,
speglade sig anemiskt i den nötta
en gång giftigt gröna linoleummattan
Samma intensivt uppståndna värld kommer
igen i dikterna "En sommar" och "Tankar vid
aftonlampan". I den förra fängslas man
särskilt av en trädgårdsskildring, och i den senare
växer ett rum fram kring en kvinna, som sitter
böjd över Allers:
I dig är mitt förflutna, där du sitter
och söker leta fram var jägarn dolt sig
585
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
