Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på din fixeringsbild, där skogen, kvarnen
och bäcken bilda labyrintiskt mönster ...
I dig är det förgångna, allt som verkar
med tysta strömdrag under minnets tröskel
och som i drömmen glimtlikt uppenbaras ...
(O, sjunkna kontinent, vårt väsens hembygd!
O, spindelväv som darrar för en vindfläkt,
och fukt som frätt tapeters blomsterslingor,
och viskningarna ur en brunn som sinat!)
Men även i andra dikter kan man spåra en
utvidgning och en befrielse i den lyriska stilen,
så att föremålen själva lever och genom sin
existens ger uttryck åt diktarens tankevärld.
Så i dikten "En åldring mediterar", varur
början citeras:
___Novemberdagern silas genom naket,
drypande grenverk över grå fasader;
snart drunknar var kontur i dimmans hav;
snart slutes allt i en kokong av mörker.
Lägg dis likt bomull över trötta linser,
svep det kring den som inget har för händer.
En gubbes hand är ganska oaptitlig:
ett stycke skrumpen och kanel brun hud;
ådrorna likna band med många knutar.
En åldrings sikt är stängd av moln, hans tid
är en kanal som ingen trafikerar,
en tunnel vid ett övergivet stickspår,
där ljuset dör kring låg erbarmlig målla.
Även i diktsviten "Kolumbarium"
förnimmes en ny ton. Liksom i avdelningen
"Thana-tos" i "Sång till reskamrater" är det sånger
om döden, men det är inte den allt
genomträngande, metafysiska döden utan den död
som möter en enda människa.
Johannes Edfelts sista diktsamling innebär
både personlig och poetisk fördjupning och
förnyelse. Kanske är den mest glad att
konstatera detta, för vilken Edfelts tidigare
diktning inneburit en gärning fylld av konstnärlig
halt och personlig lidelse.
Carl-Erik af Geijerstam
Disiecta membra
Matts Rying: Söndagsskola. Bonniers 1947.
4: 50.
Att döma av debuten förefaller Matts Rying
vara en av de mest surrealiserande
sticklingarna på 40-talismens experimentalfält.
Närmast går han väl i Artur Lundkvists fotspår,
men också med andra moderna kunde man dra
givande paralleller. Analyserar man stilen
finner man en på det hela taget normal
språkstomme, utstofferad med de typiska "bilderna",
de "överraskande" ordsammanställningarna,
som i Ryings fall ofta verkar mera
konstruk-tivistiska än i egentlig mening surrealistiska,
d. v. s. automatiska. Sådana överraskande
ordglimtar har till den grad blivit vardagsmat
i dagens lyriska Sverige att man inte längre
finner nyheten ny. Ryings bilder verkar också
emellanåt så krampaktigt uttrycksfulla att de
blir oorganiska eller med ett enklare ord en
smula klumpiga. På måfå kan citeras: "... ens
svamplikt insugande ögon", "autostradans
blomstjälk krossas av djurets ålder" eller de
två komprimerade raderna: "... där
hundlokornas skimmergråt över multnade
kvinnobröst / hissas som segervimplar på
bergstoppens nysning". Tja. Jag skulle vilja kalla det
en yttring av övertro på materialets (ordens)
egenvärde, en art av vidskepelse. Enbart
glaspärlor gör inget Glasperlenspiel. Å andra sidan
skadar det inte att experimentera, framför allt
inte att börja sin eventuella lyriska bana med
experiment. Det är i sitt eget virrvarr man
skall upptäcka sitt mönster, och att börja från
början är bättre än att börja med förebilder.
I det avseendet kan även denna lyriska
abcbok vara en god början, men vad tuppen skall
värpa får vi se.
Till sitt emotionella innehåll är
diktsamlingen tragisk. Den skildrar förstelnandet,
var-dagsmalandet, upprepningstristessen på ett sätt
som kommer en att ana pessimism och närmast
förtvivlan bakom. Uttrycken för fysiskt äckel
och själisk avsmak är legio, brytningen mellan
dem och skönhetsimpressionerna dissonant.
Samlingens helgjutnaste dikt är en dikt vid
ett dödsläger: "Vad är hennes namn den nakna
isvita". Här slår en ren, i vissa rader
stagne-liansk ton emot en. Ett intressant experiment
med svenska språkets fåtaliga böjningsformer
("Allt är runnet över ynglings stelansikte")
kan också noteras.
För myror har Rying ett visst skräckblandat
intresse, och myrorna apostroferas i många
dikter. Det är inte heller utan att bildkrälandet
i boken kommer det att krypa i skinnet på en.
Från detta fordrande men uniforma virrvarr
kunde man med fördel vända sig till
Ehren-svärds fordrande stenstil. Rying citerar även
honom: "Ack en myra förvillade växten av
ett masteträd." Det är uppslaget till en fabel,
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
