Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
verkliga familj, vilken behöver honom likaväl
som han dem.
Den egoism, som ligger bakom dessa
dröm-merier, får ge vika även på ett annat område.
Företagsamma, egoistiska arbetare, som blir
sina egna och upplever en kort tid av materiell
trivsel innan de ramlar finns det gott om i
svensk 30-talslitteratur. Erik Norlanders
huvudperson Martin är visserligen också nära att
ramla, men räddas när arbetarna träder till
med sina besparingar för att förvandla
företaget till ett andelsbolag, ett kollektiv.
Romanen mynnar ut i tro på samarbetet, inte någon
religionsliknande, bergförsättande tro, men en
sympatiskt motiverad åsikt att det, när värl-
den är som den är, nog blir bäst att försöka
hålla ihop och lita till varandra.
Bokens första avsnitt, Martins barndom i en
medelstor landsortsstad, är nog de mest lyckade.
Trots rikedomen på sådana skildringar i ung
svensk litteratur har de en egen ton och
berättas på ett knappt, verkningsfullt språk, som
tyvärr längre fram övergår till ett mer färglöst
vevande, liksom de symboliska inslagen med
drömflickan i senare hälften nog i någon mån
har karaktären av en smula tafatt melodram.
Frånsett detta intresserar "Keri" genom sin
allvarliga och ärliga ton och sin strävan att
finna en rimlig formel för samlevnaden
människorna emellan. Åke Runnquist
Ryskt
L. Tolstoy: Hadsji Murat. Översättning av
Bengt Kyhle. Tiden 1947.
2:65.
Nikolaj Ljeskov: Katarina Ismajlova. —
Mästersmeden från Tula. Översättning
av Margit Lindström. Tiden
1947. 2: 65.
Michail Prisjvin : Livets rot. Översättning av
Cecilia Borelius. Tiden 1947.
2:65.
Leo Tolstoys långa berättelse "Hadsji
Murat" är berömd och förtjänar att vara det.
Den är, om man så vill, ett slags "Krig och
fred" i miniatyr, förenklad och gjord mera
summarisk. Den påbörjades då Tolstoy var
sextioåtta år och skrevs färdig när han var
sjuttiosex! Men ännu märkligare är
naturligtvis den vitalitet som trots det rapsodiska
föredraget präglar denna novell. Den gamle
diktaren har inte längre lust att göra stora
rundmålningar, men hans intresse för detaljer, för
det exakta i yttre och inre livsyttringar, för
miljöer och människotyper av de mest skilda
slag är oförminskat. Och det knappa sätt på
vilket han berättar kan likaväl ha sin grund
i ett alltmer spartanskt stilideal som vara en
följd av trötthet. Det beundransvärda med
Tolstoy är alltid den stora överblicken, den
lugna andhämtningen, den ofantliga
erfarenheten och sinnet för det väsentliga. Man kan
invända att en novell som "Hadsji Murat" inte
har någon komposition, att den far från det
ena till det andra. Men just denna mångfald,
detta sammanfogande av brottstycken, dessa
ständiga scenförändringar — som ju finns
redan i "Krig och fred" — är hos Tolstoy
något ingalunda oviktigt: det är bland annat
på detta sätt som han får in den episka tonen,
det är med sina korta men många sidoblickar
som han fångar in livets sammansatthet och
brokighet. Han är full av rörlighet och detalj
-intresse, men han vet ju alltid vilka situationer
som är väsentliga, och han vet — hur liten
uppmärksamhet dessa väsentliga situationer i
allmänhet uppväcker. Därför kommer de stora
avgörandena, det blodiga allvaret, den
upprörande grymheten alltid i sällskap med det
bagatellartade, de ytliga förströelserna, det
tanklösa pladdret eller de krassa beräkningarna.
Han spelar aldrig oberörd eller cynisk, han
leker inte kurragömma med sin medkänsla och
sin indignation, men han ser hela livsförloppet
med en skarp och på en gång kringirrande och
sammanhållande blick som låter livsyttringarna
behålla sina kvantitativa proportioner och det
intressanta sin intensitet i skymundan. Han
sticker inte under stol med sina uppfattningar
(med vilken djärvhet är inte porträttet av tsar
Nikolaj gjort!), men han är för stor för att
vilja övertyga genom konstgrepp och grova
understrykningar. Han är också för stor för en
låtsad undervärdering. Det berikande och
befriande hos denne man, som förenar en så
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
