Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
engelsmännens humanitet och rättvisa. Detta
förhärligande av Ryssland slutar med en
tankeställare: ryssarna har inte bara, rent tekniskt,
mycket att lära av engelsmännen, i England
finns också en större vördnad för
människovärdet och en mindre grad av
godtycklighet i handskandet med människor. Och den
vänsterhänte mästersmeden dör vid återkomsten
till Ryssland på grund av upprörande vanvård
från sina landsmäns sida.
Michail Prisjvin, nu sjuttiofyra år
gammal, har aldrig tidigare översatts till svenska
och torde för de flesta svenska läsare vara ett
praktiskt taget okänt namn. Den nu översatta
"Livets rot" är ett avsnitt ur författarens arbete
"Gyllene hornet" och består av en
naturskildring från en oberörd trakt av Mansjuriet.
Inledningskapitlet är fullkomligt betagande friskt,
och det slutar med en glänsande scen:
skildringen av de uppdykande hjortarna som utan
att märka författarens närvaro samlas omkring
honom i ett ögonblicks omisstänksam stillhet,
exponerande hela den oemotståndliga charmen
hos en otämd skönhet. Denna scen är som en
uppenbarelse från Edens lustgård, och man
väntar sig något enastående.
Men den lysande upptakten får inte en lika
bländande fortsättning. Prisjvin är utan tvivel
en poet och en författare med stark
naturkänsla. "Livets rot" innehåller en mängd fina
bilder ur naturens och hjortarnas liv, men
skildringen blir ändå som helhet, i mitt tycke,
inte den upplevelse man väntar sig efter den
underbara inledningen. Från att ha skådat
naturen "som på första dagen" glider
författaren ned på vad man kanske skulle kunna
kalla för naturextasens allmänna färdväg. Hans
bok blir en variation på ett fint och
stämningsfullt tema, vildmarkspoesins, det romantiska
natursvärmeriets, men den blir inte något unikt
eller djupt originellt. Prisjvin är — åtminstone
i "Livets rot" — en sympatisk och god
representant för en genre som började, låt oss säga,
med Chateaubriands "Åtala" och som i våra
dagar har fortsatts av bland andra en Hudson
i hans "Green Mansions" eller en Karen Blixen
i hennes "Den afrikanske Farm".
Han gör större intryck som naturskildrare
än som naturfilosof, och hans
människoskildring saknar pregnans. Prisjvins gamle kloke
kines blir en skuggbild av ett slags standardi-
serad vishet, och den egendomliga växten,
"livets rot" blir en blek och knappast
fantasieggande symbol för livets underbarhet och
väsentligheter. Prisjvins motiv är väl till slut
intressantare än hans framställning.
Knut Jaensson
Balzac — enligt Zweig
Stefan Zweig: Balzac. Der Roman seines
Lebens. Bermann-Fischer 1946.
12:—.
Stefan Zweig: Balzac. Översättning av Hugo
Hultenberg. Skoglunds 1947.
17: 50.
I Stefan Zweigs litterära kvarlåtenskap
befann sig också hans inte helt och hållet
slutförda biografi över Balzac. Till skillnad från
sina tidigare essayer över den franske
romanförfattaren — t. ex. den studie som ingår
i boken "Drei Meister" — brukade Zweig
benämna detta manuskript sin "stora Balzac";
detta upplyser Richard Friedenthal om, Zweigs
förtrogne som utgivit och redigerat vännens
sista arbete. I tio års tid arbetade Stefan Zweig
på denna biografi, vilken han av allt att döma
betraktade som sitt magnum opus.
Det är inte heller fråga om annat än att
Zweig åstadkommit en fängslande och livfull
bok om den store franske romancierens
levnadsöden, växlande och brokiga, fyllda av
både tragik och komik, rika på
lyckoomkastningar. Zweig gör här ingen mer utförlig eller
djupgående analys av Balzacs æuvre, och det
är naturligtvis en kännbar brist; han håller
sig tämligen strikt till berättelsen om Balzacs
levnadsförhållanden. Nå, det är ett mycket
rikt och mycket intressant stoff, och som den
skicklige regissör Zweig är vet han att i en
livlig följd av scener låta Balzac komma oss
tätt in på livet.
Zweig följer Balzac från vaggan till graven.
Kanske är bokens första kapitel, som bär titeln
"Tragödie einer Kindheit", det som har det
allra största psykologiska intresset. Balzacs
barndomstragedi — med åtföljande
oöverskådliga verkningar genom hela hans senare
levnad — var, att hans moder inte tillmötesgick
hans stora behov av ömhet. Hon var en häm-
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
