Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mad och ganska småskuren natur, som kallt
avböjde sonens försök till förtroliga
närmanden. "Jag har aldrig haft en mor", säger Balzac
i ett av sina brev; och på ett annat ställe talar
han om att han "utstått den fruktansvärdaste
barndom, som någonsin beskärts en människa
här på jorden".
Hans liv är ett gigantiskt försök att
revanschera sig för barndomens oförrätter. Hans
brinnande ärelystnad är utan mått och gräns.
Till sin förebild tar han Napoleon: som denne
vill han behärska en värld. Och även Balzac
är i själva verket ett slags fältherre; men hans
svärd är pennan, hans slagfält är skrivbordet,
vid vilket han sitter fjättrad större delen av
sin levnad och där han skapar en värld som
myllrar av diktens gestalter, den värld som han
själv benämnde "la comédie humaine". Den
långa vägen fram mot detta jätteverks delvisa
fullbordan följer Zweig steg för steg. På sitt
sätt fascinerande är bilden av den unge Balzac,
besatt av sin drift att nå makt och inflytande.
Makt — det var för honom framför allt
penningens makt. Balzac är hela sitt liv inriktad
på att skapa sig en förmögenhet — han gör
de mest våghalsiga spekulationer men lyckas
aldrig komma ur den skuldsattes situation.
Större delen av sitt liv jagas han av björnar;
under antaget namn får han hyra sig
lägenheter; aldrig unnas honom andrum och vila.
Med okuvlig energi fortsätter han emellertid
att frambringa de sällsamt levande verk som
hans vision bjuder honom att skapa. Iförd sin
vita arbetskåpa och med oräkneliga koppar
svart kaffe som stimulans sitter han dygnet om
vid sitt skrivbord och fyller ark efter ark med
diktens levande liv, med bilder ur den
människodjungel, där de många svaga går under
och där de få starka triumferar en stund, innan
döden triumferar över dem. Men bilden av den
rastlöst skrivande asketen skulle vara en
ensidig bild av Balzac: den fritid han unnar sig
fyller han med vårdandet av sina
kvinnoförbindelser, mer eller mindre ömma förbund,
t. ex. det med Zulma Carraud, hos vilken han
möter den moderlighet som så bittert förmenats
honom i barndomen. Så träder slutligen fru
von Hanska in i hans liv, och ett egendomligt
förhållande tar sin början: i många år
uppvaktar Balzac henne, han besöker henne på
hennes stora gods i Ryssland, de företar
Italien- och Tysklandsresor tillsammans. Men
då hon slutligen går med på att gifta sig med
honom, har han inte långt kvar att leva: han
är en förbrukad man, hans järnhälsa är bruten.
Han dör i sitt av samtida mer eller mindre
smaklöst bric-à-brac överlastade hem, dit han
så stolt fört sin hustru, sin Rakel som han
tjänat i mer än sju år: bara modern är
närvarande vid hans dödsbädd, denna mor som
plågat honom, när han var ett
ömhetshung-rande barn.
"Ända till slutet upprepar sig åter och
återigen Balzacs ödeslag: att han lyckas gestalta
sina drömmar bara i böcker, men aldrig i sitt
eget liv", säger Stefan Zweig. Ja, Balzac var
om någon en fantasins martyr, och den
aspekten på honom anlägger Zweig följdriktigt. Hans
bok om den store franske gestaltskaparen har
sin styrka i den djupgående inlevelsen i
konstens offerväsen. Johannes Edfelt
Påbörjad resa
P. H. Newby: Resa till det inre. Översättning
av Gösta Olzon. Bonniers 1947.
11:—.
P. H. Newbys roman lär i England ha
jämförts med Forsters "A Passage to India". Det
vore i så fall en av dessa farliga, pretentiösa
liknelser som snarare är till skada än till gagn
för den författare som råkar ut för dem, i all
synnerhet om han är debutant. Newby har
givetvis långt till Forsters mästerliga förmåga
att skapa samspel mellan
förgrundshändelsernas psykologiska fakticitet och bakgrundens
millionhövdade indiska mystik. Hos Newby är
visserligen inte mänskoöknen bakgrund utan
delvis den verkliga öknen, men hans roman
behövde därför inte ha blivit ödsligare. Det
’tillfrisknande’ som sker med bokens
huvudperson saknar inte heller andrahandsinslag av
en blods- och uppståndelsemystik en smula
à la Lawrence.
Härmed är långtifrån sagt att romanen
saknar förtjänster. Miljö och miljöspänning —
ytligt sett — densamma som hos Forster: den
av disparata element sammanfogade engelska
klicken i en kolonialhåla, i detta fall en
gudsförgäten oljehamn någonstans vid Persiska
viken, huvudstad i ett "självständigt" sultanat,
Rasuka. Dessa människor är allesammans en
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
