Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jean-Paul Sartre: Med döden i hjärtat. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED DÖDEN I HJÄRTAT
kan arbeta mitt på ljusa dagen, och på
söndagarna kan de läsa mässan.
Men vreden sköljer över honom utan att
lämna spår, han vilar. För första gången på
femton år släpar sig en dag långsamt fram och
övergår i en vacker kväll utan att Brunet har
det minsta att göra. Han tänker på sin
barndoms skollov. Himlen ligger ned över murarna,
den är röd och helt nära men till ingen nytta.
Brunet ser skyggt på den och sedan på karlarna
vid sina fötter, som rör sig fram och tillbaka,
som viskar och löser upp och packar ihop sina
packningar. Som emigranter på ett båtdäck.
Han tänker: Det är inte deras fel. Och han
känner lust att le mot dem. Han tänker att
han har ont i fötterna, han sätter sig bredvid
Schneider, han snör av sig skorna. Han gäspar,
han känner sin kropp, som är till lika litet
nytta som himlen. Han säger:
— Det börjar bli svalt.
I morgon skall han börja arbeta. Dagen
var inte helt värdelös. Moulu, köpman
säkerligen. Inte mycket att göra med. Inte
sergeanten heller, ohyfsbar, cagoulardtyp. Lambert,
kverulant. För ögonblicket i full
upplösning med sin cyniska inställning. Kan
vinnas. Ch’timmy, dyngsprättare. Utan betydelse.
Le Frisé, samma sort som Lambert men
intelligentare. Och så har han respekt för arbetet,
den saken är klar. Typografen, antagligen
kommunist. Han sneglar på Schneider. Schneider
röker, sitter orörlig med vidöppna ögon.
Konstig karl, tänker Brunet med något av
obehag. Vi får väl se. Någon viskar bredvid
honom; det är prästen. Han har lagt ifrån sig
breviariet, han talar; tre pojkar som ligger
bredvid lyssnar till honom. Han får övertaget,
åtminstone första tiden, tänker Brunet.
De första stjärnorna börjar tändas; på andra
sidan muren, långt borta, hörs en skrällig
bleckmusik, segrarnas musik. Över tjugutusen slitna
kroppar rullar sömnen fram som ett hav, varje
kropp är en våg. Från denna böljande yta
stiger havets tveksamma, milda brus mot den
finromantiska himlen.
— Det blir stjärnfall, säger Schneider.
— Kanske det, kanske det, säger Brunet.
Han tänker: Lika så gott att sova. Han känner
sig trött av att göra ingenting, han börjar få
nog av det; en vacker kvällshimmel, det är
något som man i förbigående kan bläddra i.
Han vänder sig till Schneider med en gäspning,
och plötsligt rätar han upp sig, blicken blir
hård: Schneiders cigarrett har slocknat, han
har inte tänt den igen, den hänger vid
underläppen, Schneider ser upp mot himlen. Nu är
kanske rätta ögonblicket inne för att känna
honom på pulsen.
— Är du från Paris? frågar han.
— Nej, säger Schneider.
— Jag bor i Paris, fast jag är från
Com-bloux, säger Brunet. Det är en by i närheten
av Saint-Etienne.
Schneider svarar inte. Efter ett ögonblick
säger han liksom motsträvigt:
— Jag är från Bordeaux.
— Jaså, säger Brunet. Från Bordeaux? Så
du jobbade där? Vad gjorde du då?
— Var på advokatkontor. Och du då?
— Jag var resande. För Miruskaminerna.
— För Parisområdet?
— Ja.
—-Jag förstår, säger Schneider.
Brunet undrar om han ljuger. Han måste
laga att han får se hans inskrivningsbok. Han
sjunker ned utmed muren, drar knäna upp till
näsan och säger med en röst som kommer långt
bortifrån, som om han sammanfattade sin dag
innan han somnade:
— Tja, så har vi förlorat kriget.
— Ja, säger Schneider.
— Det var klart att det skulle gå så här,
säger Brunet.
— Jag tänker inte låtsas att jag är listigare
än jag är, jag trodde faktiskt vi skulle hålla
det längre.
2 BLM 1947 VIII
625
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
