Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jean-Paul Sartre: Med döden i hjärtat. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED DÖDEN I HJÄRTAT
honom nånstans jag vet inte vart, men de måste
ha haft skoj med honom sen med, för jag
hörde hur han tjöt ända till tre på morgon.
Ur fickan tar han upp en liten sak inlindad
i tidningspapper:
— Titta här. Han vecklar upp papperet, det
var tänder. Jag hittade dem i morse där han
hade ramlat. Han rullar åter försiktigt ihop
paketet, stoppar det i fickan och säger: Jag
ska behålla dem som minne.
Brunet vänder ryggen åt dem och går
långsamt tillbaka till trappan. Moulu skriker till
honom på långt håll:
— Vet du resultatet?
— Vilket resultat?
— Från i natt: tjuge döda och tretti sårade.
— I helvete! säger Brunet.
— Inte illa, säger Moulu. Han ler en smula
smickrad och upprepar: För att vara första
natten är det inte så illa.
— Varför behöver de slösa bort sina
patroner så där? undrar Lambert. Om de vill bli
av med oss är det mycket enklare att låta oss
svälta ihjäl, precis som de har börjat.
— De kommer inte att låta oss svälta ihjäl,
säger Moulu.
-—- Vad vet du om den saken?
Moulu småler:
— Du behöver bara göra som jag: titta på
porten. Då har du något att göra, och det är
den vägen lastbilarna kommer.
Det blir vaktavlösning.
— Nu går de och äter, säger sergeanten
med ett tankspritt uttryck.
Brunet går och sätter sig bredvid typografen.
— Sovit gott? säger han.
— Å ja, säger karlen.
Brunet ser belåtet på honom, han ser bra
och hygglig ut, med en glad glimt i ögat; två
mot ett.
— Hör du, jag tänkte fråga en sak; jobbade
du i Lyon?
— Ja, säger typografen.
— Kände du en kille som heter Pernu?
— Vänta ett tag, säger karlen. Jo, jo.
Förtroendeman.
— Ja, landsorganisationen.
— Just det. Jo, jag känner honom.
Brunet reser sig:
— Kom med ett tag, jag vill prata med dig.
När de är på den andra gården, ser Brunet
honom rakt i ansiktet:
— Du är partimedlem, vad?
Mannen tvekar, Brunet säger vidare:
— Jag är Brunet i Humanité.
— Jaså, säger den andre, var det så. Jag
undrade just...
— Har du några kompisar här?
— Ett par tre stycken. Stronga killar. Men
jag kom ifrån dem i går.
— Försök få tag i dem igen, säger Brunet.
Och kom sen till mig, vi måste organisera oss.
Han går och sätter sig igen bredvid
Schneider, han sneglar på honom i smyg, Schneiders
ansikte är lugnt och uttryckslöst.
— Vad är klockan? undrar Schneider.
— Hon är två, säger Brunet.
— Titta på jycken, säger le Frisé.
En stor svart hund går över gården med
tungan hängande ut ur munnen; männen
iakttar honom med ett besynnerligt uttryck.
— Var kommer han ifrån? frågar
sergeanten.
— Vet inte, säger Brunet. Den kanske var
i stallet.
Lambert har rest sig upp på armbågen, hari
ser efter hunden som om han fått en idé. Han
säger liksom för sig själv:
— Hundkött, det är inte så dumt som det
sägs.
Två unga pojkar som sitter och spelar kort
framför ett tält har kastat korten och rest sig upp
med otvungna miner. Den ene har en tältduk
under armen. Hunden försvinner bakom
kasernen ; de följer efter den utan att göra sig någori
brådska och försvinner i sin tur bakom hörnett
629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
