Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jean-Paul Sartre: Med döden i hjärtat. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN-PAUL SARTRE
— Får den, får den inte? frågar Ch’timmy.
Efter en liten stund kommer de båda männen
tillbaka; de bär tältduken emellan sig, den
verkar tung och svällande som en hängmatta
med en sovande person i. När de går förbi
Brunet faller en droppe ned från tältduken och
ligger som en röd plätt på stenarna.
— Dåligt material, anmärker sergeanten.
Duken är inte vattentät.
De båda karlarna kastar in byltet i tältet.
Den ene böjer sig ned och går in, den andre
går för att leta efter ved. Le Frisé suckar:
— Alltid blir det två överlevande.
Brunet somnar, han flyger upp ur sömnen
vid ett skrik från Moulu:
— Titta, käket, käket!
Porten glider långsamt upp. Minst hundra
karlar har rest sig upp:
— En lastbil!
Lastbilen rullar in, den är skyddsmålad på
sufFletten med blommor och blad, en hel
vårflora, tusen karlar reser sig upp, lastbilen glider
in mellan muren och taggtråden. Brunet har
rest sig, han knuffas, dras, puffas, bärs fram
till taggtrådsstängslet. Lastbilen är tom. Baki
står en fritz med naken överkropp och ser
lättjefullt på hur de kommer närmare. Med
sin solbrända hy, sitt blonda hår, sina långa,
vältrimmade muskler är han en lyxvarelse, en
av de där unga männen som brukade åka
skidor halvnakna i S:t Moritz förr i världen.
Tusen ögonpar ser upp mot honom, det roar
honom; med ett småleende betraktar han dessa
nattens svultna djur, som trycker sig mot gallret
i sin bur för att riktigt kunna se honom. Efter
några ögonblick böjer han sig bakåt och frågar
vakterna i vakttornen något, och de svarar med
ett skratt. Hopen väntar, bländad följer den
sin herres rörelser, människans. Den rosslar
hest av otålighet och åtrå; blickarna glänser
feberaktigt i de härjade ansiktena. Tysken
böjer sig ned, tar upp en brödbulle från
lastbilens botten, drar upp en kniv ur fickan, fäller
upp den, vässar den mot stövelskaftet och skär
av en skiva. Bakom Brunet har en man börjat
flåsa. Tysken för skivan till näsan och låtsas
dra in doften av den med välbehag, medan
han till hälften sluter ögonen, djuren stönar,
Brunet känner hur hans strupe snörs samman
av vrede. Tysken ser på dem igen, småler, tar
skivan mellan tummen och pekfingret som när
man kastar smörgås. Han har inte siktat
tillräckligt långt — kanske gjorde han så med
flit — den faller mellan lastbilen och
taggtråden. Männen böjer sig redan ned för att
krypa ut under taggtråden. Då skriker vakten
ut en sträv order och siktar på dem med sin
kulsprutepistol. Karlarna står kvar tryckta mot
taggtråden med gapande munnar och vilda
ögon. Moulu, som står intill Brunet, mumlar:
— Det kommer att sluta illa, jag vill gå.
Men det våldsamma trycket från hopen
klämmer honom mot Brunet, förgäves försöker han
komma loss, han skriker:
— Gå tillbaka, gå tillbaka, era idioter! Ser
ni inte att det blir samma historia som i natt?
Uppe i lastbilen skär tysken av en andra
skiva, han kastar den, den vänder i luften och
faller mittibland de upplyfta ansiktena. Brunet
dras med av en väldig virvel, han känner hur
han knuffas hit och dit, får knytnävslag. Han
ser hur Moulu förs bort av en stormvåg och
hur han sträcker armarna upp i vädret som en
drunknande. Förbannade kräk, kräk! tänker
han. Han skulle vilja slå, sparka männen
omkring sig. Ännu en skiva faller och så en tredje.
Männen är i fullt slagsmål med varandra. En
kraftig karl drar sig undan, han håller skivan
hårt i handen, andra rusar efter honom,
skockas omkring honom, han stoppar hela
skivan in i munnen och trycker på med
hand-flatan för att få in den; de släpper honom, han
går sin väg med långsamma steg och rullar
ängsligt med ögonen. Fritz roar sig, han kastar
skivor till höger och till vänster, han gör låtsade
kast för att lura hopen. En brödbit faller vid
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
