Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Problemet Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MARTIN LAMM
PROBLEMET
EUGENE 0’NE ILL
O’Neill har bestämt, att den stora
självbiografiska dramserie, som han sedan länge
arbetat på, först får publiceras tjugufem år
efter hans död. Då får man måhända svaret
på den gåta som O’Neill själv innebär likaväl
som hans produktion. I en besynnerlig
blandning innehåller den mästerverk och
gottköps-varor och visar ingen klar utvecklingslinje.
Under jämnt tjugu år skrev O’Neill ett
trettital dramer — både till antal och till
omfång lika mycket eller mer än vad Ibsen
åstadkommit under ett helt liv. Då han sedan under
tolv år inte lät höra av sig, trodde man att han
var utskriven. Men förra hösten kom ett nytt
drama, "The Iceman Cometh"1, så långt att
det i Amerika inte kan ges utan en
middagspaus i en mellanakt. Man har redan fått
autentiska meddelanden om att detta bara är en
försmak till vad han kommer att bjuda på:
bland annat en cykel om elva dramer, som
skall behandla en irländsk släkts öde i Amerika
och Amerikas egen utveckling under
etthundratrettio års tid.
Man kunde tycka, att en produktion av sådant
jätteformat skulle länsa teatersalongerna och
låta dramerna ligga osålda på
bokhandelsdiskarna. O’Neill behöver inte befara
någondera eventualiteten. Man kommer säkerligen
både att se och läsa hans elvadramscykel.
1 Eugene O’Neill: Si, iskarlen kommer! Översättning
av Sven Barthel. Panache-serien. Bonniers 1947. 6: 75.
Egentligen bör man göra båda delarna.
Liksom Strindberg avslöjar O’Neill först helt sitt
geni vid sceniskt framförande. Men han är en
utomordentlig berättare, och både hans
scenbeskrivningar och hans personkarakteristiker
komma bäst till sin rätt vid läsning. Denna
episka läggning utmärkte redan hans tidiga
enaktare. "The Iceman Cometh" är liksom
dessa små sjöstycken egentligen en enaktare
i femtimmarsformat. Kela tiden sitta
personerna i samma krog, vanligtvis på samma
stolar och befinna sig i samma hopplöst
alkoholiserade tillstånd.
Huvudproblemet, då det gäller O’Neill, ligger
dock inte i blandningen av stilarter eller i den
elefantiasis som hans senare dramatik råkat
ut för. Det ligger i de förbryllande omslagen
i hans världsåskådning.
I fråga om idéerna har O’Neill någorlunda
frikostigt lämnat intervjuare kommentarer,
som emellertid i likhet med Ibsens ofta äro
mer orakelmässiga än dramerna själva. Hans
först spelade stycke, den underbara lilla
enaktaren "Bound East for Cardiff", innehåller
enligt hans förklaring tjugu år senare fröet till
den inställning gentemot livet som kommit
fram i alla hans mer betydande verk. Det är
sant, men någon utförd livsfilosofi rymmer
den inte. Däremot är "The Hairy Ape", som
skrevs 1921, ett idédrama.» Den kraftfulle och
brutale eldaren Yank är på sin rätta plats nere
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
