Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Problemet Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MARTIN LAMM
i pannrummet på oceanångaren. Då han
kommer i kontakt med andra världar, känner han
sig rotlös. Han är lika olycklig bland den
fina publiken på Fifth Avenue som i
fackföreningslokalen, där han blir utkastad på
grund av sina vilda revolutionsplaner. Till sist
hamnar han i zoologiska trädgården och tror
sig i gorillan ha funnit en like. Men då han
bryter upp buren och skakar hand med
gorillan blir han dödad. O’Neill säger att det
symboliserar människan, som tappat den harmoni
med naturen som hon hade som djur.
Yank kan inte gå framåt, och så försöker han gå
bakåt. Detta är innebörden då han skakar hand med
gorillan. Men han kan inte gå bakåt till något där
han hör hemma.
Det är en sorts pessimistisk rousseauism eller
darwinism som inte saknar beröringspunkter
med Strindbergs. Människan har förnedrats
till ett stycke av en levande mekanism; om hon
ramlar ut ur maskineriet finns ingen återvändo.
Med denna lära om urartningen kommer
man ett stycke in i O’Neills dramer, åtminstone
i några av de starkaste. I "The Emperor Jones"
är den amerikanske negern, som passat upp
i pullmanvagn och genom sina rasfränders
vidskepelse lyckats bli kejsare på en västindisk
ö, prisgiven då han kommit in i den tropiska
urskog, där hans förfäder instinktivt hittat
lika lätt som djuren. Det är också en av
grundtankarna i O’Neills sista drama. De
för-slöade alkoholisterna på Harry Hopes hotell
känna sig hemma vid sin viskygrogg och sina
"pipedreams" om allt vad de skulle kunna
uträtta, om de återvände till sina gamla platser
ute i livet. Vid första steg utanför krogen tappa
de fotfästet och kunna vid återkomsten inte ens
återvinna rusets salighet.
Den freudska analysen, som O’Neill mycket
tidigt fängslats av, ger en modern färg åt
detta resonemang, som annars ofta erinrar om
80-talets miljölära hos Ibsen, Strindberg och
Zola. Nioaktsdramat "Stränge Interlude" har
en hjältinna, Nina, som vi först möta som ung
flicka och till sist som vithårig äldre dam.
Hon är ett offer för förträngda känslor. Till
sist gifter hon sig med en ungdomsvän som är
en karikatyr av oidipuskomplexet. Så länge
hans mor lever är han så bunden vid henne,
att han inte kan göra någonting utan att fråga
sig vad hon tänker om saken. Efter hennes död
jämrar han sig akt efter akt och går ännu som
respektabel åldring i svart sorgdräkt.
Fastän psykoanalysen i "Stränge Interlude"
här och där närmar sig det parodiska, tar
O’Neill dess förvecklingar på blodigt allvar.
Den har redan spelat en förhärskande roll
i hans dessförinnan yppersta drama "Désiré
Under the Elms", och i hans mest
världsberömda verk, "Mourning Becomes Electra",
får den överta det antika ödets roll.
Redan fem år innan O’Neill fullbordade
"Mourning Becomes Electra" frågade han sig
i dagboksanteckningar som han sedermera
publicerat:
Är det möjligt att skapa en modern psykologisk
motsvarighet till den grekiska ödestron i ett drama
som ett intelligent nutida auditorium, som inte tror
på ödet eller på övernaturlig vedergällning, kan
acceptera och bli gripet av?
Denna psykologiska motsvarighet fann O’Neill
i den av hans amerikanska samtid nästan som
en troslära anammade freudianismen. Han
omgestaltade Aiskylos’ Oresti till ett drama med
människor från det amerikanska
inbördeskrigets tid, liksom Freud för sin del omtolkat
Sofokles’ "Oidipus".
Styckets Agamemnon, general Ezra Mannon,
har rivaliserat med sin farbror om hans
älskarinna, och det blir dennes son, sjökaptenen
Brant, som i samförstånd med generalens maka
Christine mördar honom vid återkomsten från
inbördeskriget. Han är fattad av ett vilt hat
till släkten Mannon, ett hat som slagit om i
kärlek till Christine. Generalens son Orin, som
varit abnormt bunden vid sin mor och svart-
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
