Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Arnold Ljungdal: Litteratur och klasskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR OCH KLASSKAMP
enastående slutenhet och enhetlighet — en
världsbild där den från hovetiketten
emanerande smaken för politess och förfining ingått
en oupplöslig förening med aristokratins
ömtåliga hederskodex och den stränga rationalism
som med nödvändighet måste prägla
livsföringen i dess helhet under en byråkratisk
och centraliserad regim. Vi brukar i
litteraturhistorien beteckna denna inställning som
"franskklassisk" och anger därmed dess
motsättning till den närmast föregående epokens
obändiga frihetssträvan. Gentemot
renässansens spontana bejakelse av de mänskliga
drifterna och lidelserna sätter den en pessimistisk
psykologi som i samhällsauktoritetens namn
kräver affekternas tyglande och restlösa
underordning under "förnuftet", läran om individens
rätt att själv bryta sig väg avlöses av
ståndsprincipen som högsta norm för den enskildes
uppträdande. (Hur hånar inte Moliére i sina
komedier de borgare som vill överskrida
sin "ståndsmässiga" livsföring och efterlikna
aristokratins vanor!)
Och som på litteraturens och tänkandets
område, så även inom konsten: överallt möts vi
av samma förkärlek för det fasta, reglerade,
avgränsade. "Min natur", säger periodens
tongivande målare Poussin, "driver mig att sträva
efter välordnade förhållanden och undvika
all förvirrad sammanblandning." Den gotiska
arkitekturen avfärdas av klassicismens
representanter som ett ovetande århundrades
"avskräckande missfoster". Man går så långt att
man i Notre-Dame avlägsnar fönstrens
underbara glasmålningar och ersätter dem med
genomskinliga rutor. I Versailles’
trädgårdsanläggningar är själva naturen underkastad
människornas omdanande vilja. Buskarna och
träden klippes som pyramider eller prismor,
rabatterna är utformade med hjälp av bestick
och passare och gångarna dragna efter linjal.
T. o. m. vattnet har tvingats in i kanalernas
och bassängernas geometriska mönster, det
springer i fontänerna mot höjden i en tuktad
stråle.
Inför detta övermäktiga tryck från en på
förhand utarbetad världsbild och livssyn måste
— som rimligt är — bourgeoisins eget
skapande till en början präglas av en viss inre
osäkerhet. I själva verket framträder det
närmast i en form som jag med en från Spengler
lånad term skulle vilja beteckna som
pseudomorfos. Med pseudomorfos i historisk mening
avser Spengler den företeelse som inträder när
en ung uppåtstigande kultur ännu inte känner
sig tillräckligt stark att spränga fjättrarna från
en äldre, utlevad kulturtradition utan
"anpassar" sig efter dess regler och försöker gjuta
sitt innehåll i redan förbrukade former. Det
är som bekant exakt vad som sker när den
s. k. upplysningen i Frankrike i slutet av
1600-talet och början av 1700-talet tar upp kampen
mot den politiska och religiösa absolutismen.
Innehållsligt sett är upplysningsmännen utan
tvivel besjälade av en anda som radikalt
avviker från klassicismens: de förkastar läran
om människonaturens medfödda syndfullhet
och fördärv sådan den utformats t. ex. hos
Pascal och sätter i dess ställe övertygelsen om
en oändlig "perfektibilet" grundad på
miljöpåverkan och uppfostran (Holbach, Condorcet).
Men dessa idéer framträder än så länge i en
dräkt som helt och hållet är lånad från
klassiska förebilder. När Voltaire skall förkunna
toleransens evangelium för tidens teaterpublik
anknyter han i formellt avseende till Corneille
och Racine — även om intryck från
Shakespeare bidrar till att modifiera regeltvånget —
och Beaumarchais gycklar i "Barberaren i
Sevilla" och i "Figaros bröllop" med
aristokratin i en lustspelsstil som leder sina anor
direkt tillbaka till Moliére.
Men om denna mellanställning inte kan
undgå att verka hämmande på
upplysningslitteraturens omedelbarhet, så bidrar den å
andra sidan till att ge riktningen en enastående
3 blm 1947 VIII
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
