Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Arnold Ljungdal: Litteratur och klasskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD LJUNGDAL
historisk genomslagskraft. Genom sin tro på
framsteg och reformer vädjar den till den
borgerliga publikens intresse, genom sin
eleganta och avslipade form vinner den insteg
i de aristokratiska salongerna och sprides på
så sätt i en dubbel vågrörelse ut över
kontinenten, där den vid mitten av århundradet
behärskar praktiskt taget hela den bildade
smaken. Mycket tidigt slår den även rot i
England, där aristokratin och den rika bourgeoisin
alltsedan den "ärorika" revolutionen 1688 levat
i ett slags ekonomiskt och politiskt hälftenbruk,
och den erhåller där i Popes poesi och i
Addi-sons och Swifts prosa en mognad och rikedom
i uttrycket som gör den ytterligt bestickande.
Helt obestritt var emellertid aldrig den
klassiska smakens välde. Genom hela
upplysningslitteraturen går i själva verket från början en
underström av långt radikalare prägel än den
officiellt tongivande. Det är den strömning
som Martin Lamm med en lyckligt funnen
benämning döpt till upplysningstidens
romantik och som genom sin opposition mot
klassicismens ensidiga dyrkan av det rationella och
förnuftsmässiga förebådar en ändring i
tänkesätt och inställning. Den har sitt ursprung i de
borgerliga kretsar i England och på
kontinenten där reformationens krav på personlig
och religiös innerlighet förblivit mer levande
än för bourgeoisin i dess helhet och där
reaktionen mot den aristokratiska livsföringens
flärd och världslighet i motsvarande grad
måste komma att stärkas. Som bekant är det
i stor utsträckning även dessa kretsar med
deras stränga sparsamhetsetik som går i spetsen
vid investeringen av kapital i den unga
manufakturen och industrin: en omständighet som
— såvitt jag kan se — först påpekats av Engels
men som sedermera i polemiskt syfte utnyttj ats
mot marxismen av Max Weber och andra. Vi
skall här inte ge oss in på någon diskussion av
Max Webers idealistiska tolkning av
förhållandet mellan puritanism och kapitaüsm utan
nöjer oss med en hänvisning till den
mönstergilla framställning i ämnet som Fromm givit
i sin nyss till svenska översatta "Flykten från
friheten". Fromm visar där på ett i mina ögon
övertygande sätt hur den nya religiösa "anda"
ur vilken Weber vill härleda industrikapitalets
uppkomst i sin tur intimt sammanhänger med
borgerskapets ändrade ekonomiska läge mot
slutet av medeltiden.
I den mån Max Webers kritik avser att träffa
den materialistiska historieuppfattningens
principiella grundvalar måste den alltså
tillbakavisas. Däremot tror jag man kan erkänna att
det inom marxismen existerat en viss tendens
till underskattning av det religiösa elementets
roll innanför ramen av den ideologiska kamp
som vid denna tid rasar mellan absolutism och
bourgeoisi. När t. ex. Engels i sin skrift om
Feuerbach skall skildra den utveckling i
Frankrike som leder fram till revolutionen, så fäster
han så gott som uteslutande uppmärksamheten
vid upplysningsmännens verksamhet och ser
i omstörtningen framför allt ett utslag av den
"irreligiösa" mentalitet som encyklopedisterna
bidragit till att fostra. Det är enligt min
uppfattning en lika ytlig som missvisande
inställning. Sant är visserligen att
upplysningslitteraturen, sådan den ovan skildrats, vid mitten av
1700-talet genomgår en allmän
radikaliseringsprocess, som bland annat yttrar sig i en större
religionsfientlighet: den blir i motsats till den
äldre upplysningens "deism" klart
materialistisk, sensualistisk och ateistisk. Trots detta är
den nog även i sin nya form mer en
angelägenhet för salongerna och de välbärgade skikt
inom bourgeoisin som är finansiellt lierade
med det bestående — skatteförpaktare och
andra — än för de breda lager av industriella,
köpmän, hantverkare och äregiriga
intellektuella som bildar revolutionens egentliga
stöt-trupp. Man kan kanske säga att Mirabeau och
de moderata girondisterna fullföljer
encyklo-pedisternas linje (ännu Danton hör i stort sett
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
