Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Arnold Ljungdal: Litteratur och klasskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR OCH KLASSKAMP
måste hänga samman med tron på den egna
verksamheten som en uppgift eller ett kall.
Man kan särskilt tydligt se det på konstens
och litteraturens område. I en samhällsordning
som i likhet med den kapitalistiska präglas av
en alltmer tilltagande mekanisering och
specialisering tar sig de intellektuellas kamp för
sin integritet gärna uttryck i l’art pour l’art,
d. v. s. i en uppfattning som menar att konsten
är till enbart för sin egen skull — att den är
ren form som inte har något med förkunnelse
eller social syftning att göra. Vi skall här inte
ge oss in på någon utförlig kritik av denna
åskådning. Den kan angripas med olika
motivering, men den avgörande invändningen mot
den ligger däri att den i längden gör det
omöjligt för sina anhängare att faktiskt producera
konst. Ty konst är uttryck, och uttryck är
detsamma som överbringande av ett innehåll, ett
budskap. Därav det överraskande och till synes
paradoxala förhållandet att medan konsten som
ersättare för religionen inom diktningen
kulminerar i Gautiers även estetiskt ganska likgiltiga
guldsmedspoesi, så har religionen som
inspirationskälla för den konstnärliga ingivelsen
skänkt oss en rad oförgätliga diktverk av
oöverträffad storhet och schvung, alltifrån "Divina
Commedia" till "Paradise Lost".
5
Det är nödvändigt att hålla dessa fakta i
minnet när det gäller att bedöma de ansatser
till ett självständigt proletärt kulturskapande
som från och med mitten av 1800-talet ingår
som en alltmer integrerande beståndsdel i
arbetarklassens emancipationskamp. Man har ofta
försökt förringa dessa strävandens betydelse
med påpekandet att de endast i ytterst
begränsad utsträckning utgår från "arbetarna
själva". Invändningen är som vi sett
meningslös. Ty ingen kultur i historien — vare sig
härskande eller oppositionell — har någonsin
tillkommit som en direkt produkt av de i den
sociala maktkampen engagerade gruppernas
egen verksamhet: processen är i stället den att
de intellektuella i sina verk låter sig inspireras
av den ena eller andra sidans värderingar,
gestaltar dess erfarenheter och bygger vidare
på dess ideal. Inte heller får vi låta oss
förvirras av det faktum att den proletära
kulturkampen från början otvivelaktigt är starkt
färgad av borgerliga traditioner och tänkesätt.
I själva verket föreligger även på den punkten
en påtaglig parallell till den utveckling som
ovan tecknats för absolutismens vidkommande.
Lika litet som borgerskapets kulturella
representanter omedelbart är i stånd att finna
former som svarar mot deras innersta intentioner,
lika litet förmår de socialistiska intellektuella
som står arbetarrörelsen nära att utan vidare
skapa nya och adekvata uttryck för
proletariatets strävanden. Hur mycket de än företräder
ett nytt innehåll måste deras formgivning inte
desto mindre vara bunden till de regler och
mönster som de vid sitt framträdande har att
anknyta till.
De första mer betydande försöken att i
konsten och litteraturen gestalta de
erfarenheter som ligger till grund för proletariatets
livssyn infaller som bekant i den s. k.
naturalismens epok under senare delen av 1800-talet.
Det är en riktning som otvivelaktigt måste
betecknas som övervägande borgerlig -—- låt
vara med en utpräglat radikal och
framstegsvänlig tendens. Men samtidigt bygger den på
en estetisk doktrin, som genom sitt krav på ett
allsidigt återgivande av den yttre verkligheten
i viss mån driver konstnären ut över den
borgerliga miljön och hänvisar honom till
motiv som tidigare fallit utanför ramen av hans
intresse. I många fall rör det sig därvid
visserligen om ett ganska ytligt
reproduktionsförfarande, och resultatet har blivit något som
snarare måste betecknas som socialt reportage
än som konst. I den mån som konstnärens
inlevelse i sitt ämne är tillräckligt häftig och äkta
649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
