Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Arnold Ljungdal: Litteratur och klasskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD LJUNGDAL
turens faktiska upphovsmän utan söker
härleda den ur mentaliteten hos vissa ledande
skikt som inte har något med den omedelbara
kulturproduktionen att göra.
Tankegången är utan tvivel bestickande och
innehåller såtillvida en riktig kärna som den
gentemot alla försök att reducera
kulturproduktionen till en passiv, mekanisk reflex av
omständigheter och miljö fäster
uppmärksamheten vid det aktiva mänskliga medium genom
vilket den äger rum. Som Goethes exempel
visar rör det sig därvid ofta om ett medium
av ytterst sammansatt natur. Men det är en
erinran som mig veterligt ingen marxist
behöver ta åt sig. Vad marxismen förnekar är ju
ingalunda de intellektuellas existens eller
faktiska insats i kulturutvecklingen: vad den
vänder sig mot är endast föreställningen att denna
insats skulle försiggå i form av något slags
generatio aequivoca, d. v. s. genom ett
frambringande ur deras eget medvetandes djup.
Inte heller bildar de — som de Man tycks vilja
hävda — en självständig samhällsklass med
en av deras yttre ställning avhängig "ideologi".
De är om man så vill en grupp, ett yrke, ett
hantverk. Men ett yrke har ingen ideologi
— ingen avgränsad livssyn — som i och för
sig skiljer sig från andra yrkens. Den ideologi
de intellektuella företräder har sitt ursprung på
annat håll och kan i själva verket förstås endast
om vi tar hänsyn till de allmänna faktorer som
vid en given tidpunkt bestämmer den sociala
värderingen och livsföringen i dess helhet.
Låt oss än en gång betrakta den kultur som
bildar utgångspunkten för vår analys — den
franskklassiska. Vi har ovan sett att denna
kultur såväl i fråga om form som innehåll
utmärker sig för en enastående fasthet och
slutenhet, som i sin tur nära sammanhänger med
stabiliteten hos det sociala system ur vilket
den framgått. Det hindrar emellertid inte att
dess upphovsmän delvis har en mycket
skiftande yttre bakgrund. Några av dem, som
La Rochefoucauld och madame La Fayette,
kommer från hovets och aristokratins högsta
kretsar. Men det övervägande stora flertalet
— Boileau, Racine, Corneille, Moliére, La
Fontaine, La Bruyère, Pascal och Descartes -—
tillhör en miljö som otvivelaktigt närmast måste
betecknas som "intellektuell" (om också med
starka borgerliga inslag). Trots det skulle det
naturligtvis vara meningslöst att i första hand
uppfatta dem som talesmän för en enskild
yrkesgrupp och dess intressen. Tvärtom får det
väl betraktas som erkänt att deras förkunnelse
genomgående är präglad av de ideologiska
principer — absolutismens och den feodala
hierarkins — som ligger till grund för den
samtida maktgrupperingen överhuvud. Och
likaså när upplysningsmännen något
århundrade senare vänder sig mot samma
principer: det är en omsvängning som sker i mer
eller mindre medveten anknytning till de nya
sociala krafter som växt fram under
mellantiden och som i de intellektuella i ordets
egentliga mening funnit sina representanter — sina
förmedlare.
Därmed naturligtvis inte sagt att de
intellektuellas verksamhet socialt sett skulle sakna
varje självständigt inslag. Det är ingalunda
fallet. Även om de inte besitter någon egen
livssyn som entydigt avgränsar dem från andra
samhällslager, så uppvisar de otvivelaktigt i sin
egenskap av intellektuella en viss yrkesegenart
som inte kan undgå att sätta spår i deras
skapande. Dit hör i första hand glädjen och
stoltheten vid själva uppgiften — medvetandet att
vara infogade i en stor tradition och med sin
insats avgöra kulturens utveckling och nivå.
Och det är även tydligt att en sådan inställning
såtillvida kan vara till nytta som den hjälper
dem att hävda det andliga arbetets
oavhängighet och värna den mot alla försök till
ovidkommande yttre ingrepp. Men samtidigt
rymmer attityden i psykologiskt avseende ett
ofrånkomligt riskmoment, som enligt sakens natur
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
