Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BjURSTRÖM
smår alla billiga makabra effekter, men lyckas
ändå gripa läsaren genom några korta
detaljskildringar, som när han beskriver den allt
större likgiltigheten och brådskan vid
begravningen av de döda, eller när han berättar om
ett litet barns dödskamp.
"La Peste" är huvudsakligen skildringen av
ett kollektiv, samt en allegori. Det är därför
inte underligt om de enskilda människoödena
i viss mån har kommit i bakgrunden för det
problem som de är ägnade att illustrera. Camus
har med flit undvikit särfallet, anekdoten. Även
de mest markanta förgrundsfigurerna som
Rieux och Tarrou blir därför nästan endast
silhuetter som i all sin klarhet och skärpa
ibland kan verka litet blodfattiga.
En liknande förebråelse kan knappast riktas
mot personerna i "Le vent noir" av Paul
Gadenne. Deras mörka, häftiga lidelse slår
emot en som en het ökenvind efter den tunna,
klara, litet kyliga luften i "La Peste". De
tvingar sig på oss i sin obestridliga verklighet,
vi grips av deras hets. Vi upplever, eller
rättare sagt lever med dem, mera än vi
genomskådar dem. Deras konturer blir aldrig riktigt
klara, de lämnar aldrig det hemlighetsfulla
töcken som omger dem, och kanske är det just
därför de syns oss så verkliga.
I ett oavbrutet crescendo följer vi Lucs
försök att bli älskad av Marcelle, att infånga
henne, att begripa henne. Förgäves kämpar
han mot sin egen kraftlöshet och mot Marcelles
obeslutsamhet. Genom ständiga nycker, genom
plötsliga omkast från värme till kyla, från
likgiltighet till ömhet, driver hon honom allt
djupare och djupare ner i åtrå och vanmakt.
Han lyckas aldrig falla in i hennes takt, aldrig
finna de rätta orden, aldrig fatta den rätta
nyansen i hennes tonfall. Hon glider ständigt
ur hans grepp, som en hal trädstam som man
förgäves försöker klamra sig fast vid i en
strömvirvel. Till sist väntar han som en tiggare
utanför kontoret där hon arbetar, förföljer
henne på gator och i trappor för att försöka
tvinga sig till en kärlek han inte förmått vinna
på annat sätt.
Och dock är det inte lek från Marcelles sida.
Hon vet inte själv om hon älskar honom eller
inte. Hon är en obotligt ensam människa som
söker någon att ty sig till, men som ändå inte
vill utlämna sig själv. Hon har övergivit
hemmet där hon vantrivdes, och efter ett
äventyr som endast antydes i förbifarten har hon
hamnat hos en äldre, något virrig dam,
madame Monge. Hon förmår inte välja mellan
väninnan och Luc utan följer med strömmen
av växlande stämningar och händelser. Hon
förblir sluten kring sig själv, otillfredsställd
men apatisk, en ogripbar och hemlighetsfull
gestalt för både Luc och läsaren, men dock
påträngande verklig.
För Luc blir madame Monge roten till det
onda, symbolen för det hemlighetsfulla i
Marcelles väsen som han inte kan nå. Romanen
utmynnar i att Luc mördar madame Monge
och i ett feberaktigt anfall av auktoritet för
med sig Marcelle till en liten by utanför Paris.
Men där rinner hans kraft av honom, och
Marcelle lämnar honom definitivt.
På en del läsare kan måhända romanens
förvirrande berättelseteknik verka tröttande.
I sin skildring, som i början anlitar inre
monologer av de olika personerna, men som
alltmera koncentreras kring Luc, leker författaren
kurragömma med läsaren. Han låter honom
utföra ett sannskyldigt detektivarbete där det
gäller att knyta samman de många invecklade
trådar som löper mellan kapitlen. Det kräver
uthållighet och uppmärksamhet men äger en
otvivelaktig tjusning. Gadenne har också funnit
en form som utomordentligt väl anpassar sig
efter hans personers karaktärer: det
vankelmodiga hos Luc, det nyckfulla i Marcelles
läggning finner en naturlig motsvarighet i
berättelsens invecklade och slingrande förlopp.
Men ju mer man närmar sig slutet, ju mer
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
