Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
givit äro efter mönstret av åtskilliga filmer och
moderna underhållningsböcker arrangerade så,
att de genom en lång tidrymd följa ett visst
föremål och dess öden i olika miljöer och
epoker. Just nu erinrar jag mig dylika
situationsserier som varit knutna till en
grammofonskiva och till en frack. Men här är det alltså
frågan om en rococospegel, och det historiska
perspektivet har fördjupats därhän, att det
ligger nästan exakt tvåhundra år mellan den
första, utspelad i 1740-talets, det olycksaliga
hattkrigets upprörda Stockholm, och den sista,
där vi återfinna oss i andra världskrigets
mörklagda svenska huvudstad. På ett sätt som
livligt påminner om salig "Fältskärns berättelser"
äro två familjers öden sammantvinnade med
spegelns och med varandras, den grevliga,
snart degenererade ätten Liewenskiöld och den
högst ofrälse teaterfamiljen Deland, vilken ju
inte saknar motsvarighet i den historiska
verkligheten; ja, om det så gäller den bärarinna av
namnet som kring 1800-talets mitt gjorde sig
bemärkt som stridbar kvinnosakskvinna, så
skymtar även hon i en av Siwertz’ berättelser.
Svårare är det att finna den röda tråden på ett
inre eller ett symboliskt plan. I
inledningsberättelsen blir spegeln till olycka för sin
skapare, den hedervärde hantverksmästaren Mikael
Töpfer, som tror sig sviken och bedragen av
sin hustru och framför spegeln försjunker i
alltmer sjukligt grubbel över sin plåga och
dess härjningar i hans ansiktsdrag. Och så
smusslar han in en förbannelse, skriven med
hans eget blod, mellan spegelglaset och
täckskivan. Men detta tema tunnas ut i de följande
historierna, och först i den sista uppdagas
papperslappen och blir föremål för en
kulturhistorikers utläggningar.
Sigfrid Siwertz är inte bara särdeles lärd
på allt vad som rör hans älskade Stockholm
och dess historia; han har också ett starkt
utvecklat sinne för tidsatmosfärer och tidstoner,
för accessoarer och kulturhistorisk rekvisita,
och med mycken skicklighet har han låtit dessa
egenskaper spela samman med talrika
anspelningar på dagskrönikan. I allt sådant har
han beröringspunkter med Levertin, fastän han
naturligtvis har en både säkrare och
modernare språkkänsla än denne, och de båda första
berättelserna kunde gott vara ett par senkomna
"rococonoveller"; liksom föregångarna ta de
också fasta på brytningen mellan libertinage
och dygdesvärmeri, rationalism och
naturdyrkan i 1700-talets kultur, och Gustaf III
skymtar vederbörligen i bakgrunden. Den tredje
berättelsen är förlagd till 1850-talet och har
likaledes den medvetna pastischens karaktär;
förslagsvis kunde den kallas en roande
alm-qvistiad, gjord på giftmordsförsöket och på
epokens kolportageromaner. Åttiotalsnovellen
är kanske den minst lyckade; rekvisitan är
med, men tidstonen tycks inte riktigt ha
fängslat Siwertz; i alla händelser har han inte
vårdat sig så mycket om den, och själva
situationen är vida mindre dramatisk än de
föregående. Nutidsnovellen slutligen har sitt
främsta intresse däri, att den innehåller ett
högst levande och lätt igenkännligt porträtt
av — Gustaf Stridsberg! Livshistorien är
naturligtvis omgjord, men eljest är modellen
gripen som han stod och gick och talade och
citerade och återgiven med en yttre klarsyn
och konturskärpa över allt beröm, även om
karakteristiken knappast strävat att gå på
djupet. Det är överhuvud utmärkande för
figurerna i denna bok, att de inte äro
gestaltade utan observerade, resultaten av en
deskriptiv människoskildring, som för övrigt på
franskt manér är inströdd med aforismer och
maximer om den mänskliga naturen som sådan.
Här är en av dessa maximer: "Vissa
människovänner visar ofta missnöje, när man tvivlar
på oundvikligheten hos en olycka. Så kan just
det fatalas hatare få sken av att vara dess
dyrkare." Och här en annan: "Människor som
livet tvingat in i ett skal av korrekthet har ofta
sin hemliga glädje i konvenansens katastrofer."
En livsvisdom av detta slag skänker ofta en
lätt krydda åt den smakfulla anrättningen,
förhöjer det nöjsamma och underhållande i en
alltigenom kultiverad lektyr.
Holger Ahlenius
Det orimliga
Fritz Thorén: Jag orimlige. Bonniers 1947.
14: 50.
"Världen är full av predikanters tungor och
röster, men ingenstädes är Kristi saftiga,
kraftiga och färdiga tunga." Det kan hända att det
finns en eller annan kritiker, som inför Fritz
Thoréns nya roman "Jag orimlige", med vil-
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
