Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ning av sådana anekdoter, huvudsakligen från
senare delen av hans liv, kan lätt gripas av den
föreställningen att mannen var offer för en
mental rubbning. Att springa och gömma sig
och sedan spela bekymrad för verkningarna
är otvivelaktigt ett "normalare"
förhållnings-schema i den givna situationen. Det är därför
välkommet att man nu har fått även på svenska
en skildring av det norska geniet, som låter
Munch framträda i hela sin både mänskliga
och konstnärliga storhet, och där drag fogas
till drag, så att man kan följ a den psykologiska
utvecklingsgången från det sjukliga, moderlösa
barnet i det stränga hemmet över mannens
motgångar, kriser och segrar till enslingen på
Ekely och hans nervöst kapriciösa sätt mot
mer eller mindre finkänsliga beundrare. Pola
Gauguin, den fransk-norske målaren och
konstskribenten och Munchs mångårige vän, har
lyckats genomföra den svåra uppgiften att
skriva hans eftermäle på en gång så pietetsfullt
och så sanningstroget, att man säger sig, att
det var helt naturligt att Munch blev sådan och
sådan utifrån de förutsättningar och genom de
öden som formade hans bana och hans väsen.
Gauguin har på goda grunder valt att hålla
samman sin framställning av människan och
konstnären till en löpande berättelse, där
mannen och verket får belysa varandra.
Huvudvikten ligger emellertid på analysen av Munchs
konstnärliga utveckling, och det biografiska
inskränker sig till nödvändiga data som stomme
till skildringen, medan författaren lagt vikt vid
att ge bilder av de olika andliga miljöer, som
i ett eller annat avseende haft inflytande på
Munch, först och främst barndomshemmet och
den mot detta våldsamt kontrasterande
bohemkretsen kring Hans Jæger men också kotteriet
på Zum schwarzen Ferkel och de olika norska
landskapsmiljöer där Munch fann motiv som
svarade mot hans själsförfattning eller som
han kunde bringa att ge uttryck åt den.
Särskilt de bägge första kapitlen om hemmet och
Kristianiabohemen i början på 80-talet ger
nycklar, utan vilka problemet Munch skulle
förbli olöst. Däremot snuddar författaren mera
i förbigående vid de intryck Munch mottog
under sina resor i Tyskland och Frankrike.
Att de franska intrycken blev av ganska
pas-sagère betydelse för Munch är sant, men
Gauguin har en kanske omedveten benägenhet
för att också underskatta de tyska. Hans tes
är den att Munch i själva verket var färdig
som konstnär redan vid sitt första
framträdande, att han funnit sin melodi och bara
arbetade vidare på den mot allt rikare nyansering.
Det låter sig naturligtvis sägas inte bara om
Munch utan om varje betydande konstnär och
innebär egentligen ingenting annat än ett
konstaterande av individens identitet med sig själv,
av den konstanta faktor som utgör kärnan i
varje enskild människas väsen. Att Munch
mottog starka impulser av samtida tysk konst
under 1800-talets sista decennium, därom
vittnar inte bara till exempel självporträttet med
vampansiktet från omkring 1892 och de
svepande jugendkurvor som är så utmärkande för
hans konst under en lång period. De kan spåras
även långt senare i så onjutbara saker som
"Badande män" från 1908, för att bara nämna
en. Det var naturligtvis inte för intet som
Tyskland länge var det enda land, där Munchs
storhet som konstnär var erkänd. Hur segt
motståndet var hemma i Norge ger författaren
en mängd belägg för, och när man läst så långt
som till historien om auladekorationerna, är
man beredd att ta av sig hatten för en man,
som trots avund, småsinne, dumhet och sj
älv-deklarerad omdömeslöshet hos motståndare
orkade fortsätta att skapa. Den episoden, som
ju för övrigt drog ut över flera år, visar bäst
hur helt han gick upp i sitt verk. För dess skull
svalde han förödmjukelser och illvilja, men
även om den slutliga segern då som tidigare
avhöll honom från bitterhet, ger den oavbrutna
striden mot vedersakarna en fullgiltig
förklaring till hans skygghet och skenbara
nyckfullhet.
Gauguin lärde känna Munchs konst i Berlin
i början av 1900-talet, och det var den som
gav honom impulsen till att bosätta sig i Norge.
Han har sedan kunnat följa honom på nära
håll och genom sin vänskap med honom haft
förmånen att få tränga djupt in i hans inte
alltid så lättillgängliga värld. I sin egenskap
av målare har han dessutom särskilda
förutsättningar för att kunna ge sakligt riktiga
uppgifter om många för lekmannen dunkla
detaljer. Det är alltså under den bästa ledning man
här blir införd i Munchs konst. Som son till
den store Gauguin har författaren också en
god överblick över den europeiska
konstutvecklingen kring sekelskiftet, och han gör en del
intressanta exkurser över till exempel förhål-
672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
