Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
giositet". Jag medger ju detta själv, då jag
helt prosaiskt konstaterar att jag "nosat
försiktigt på honom liksom en hund på en annan
av inte riktigt samma ras". Varav inte följer
att min bok "är skriven liksom från
motstån-darhåll". Jag är varken "motståndare" till
eller "anhängare" av Mauriac, lika litet som
jag personligen reagerar surt för det faktum
att hans atmosfär är kvalmig och de "unga
vargar" han gärna skildrar är "motbjudande".
Den enda verkligt grava anmärkning jag gör
mot Mauriac som konstnär är att han med
tendentiös och mekanisk enformighet — och
ingalunda "i de försiktigaste ordalag" —
blandar in Gud i sina romanintriger och sin
figurpsykologi. Detta i förbigående •— det berör en
oförsonlig motsats i livsåskådning och en tvist,
som går långt över gränserna för en recension.
Ännu ett par saker. Jag håller med S. om
att "Préséances" är "en illa skriven bok", men
varför tillägger han som motivering:
"genomförd presens indikativ är om möjligt ännu mer
avskyvärd i franskan än i svenskan" ? Här har
hans minne spelat honom ett litet spratt: själva
historien berättas med få — och naturliga —
undantag i förfluten tids tempora. Och om
"genomförd presens indikativ" är så
"avskyvärd", varför använder han själv detta tempus
i alla sina referat? Och varför skriver han:
"för naturskildringar har han (Mauriac)
sällan plats"? Det är riktigt att naturskildringar
i och för sig har ringa intresse för Mauriac,
men däremot har naturen ■—- hans speciella,
geografiskt begränsade natur — en
utomordentlig betydelse i hans romaner som
stämningsbakgrund och bildsuggererande
inspirationskälla. S. citerar för övrigt själv, s. 92—93,
ett litet naturstycke — ett "anslag", som han
kallar typiskt. Till sist en liten lapsus (hans
översättningar är annars oklanderliga). I en
not s. 11 återges en passus ur Mauriac, som
visar vilken strängt bigott anda, som rådde
i hans hem. Vi läser: "Det behövdes korset och
baneret för att min äldste bror i sista
gymnasieringen skulle få läsa Paul Bourgets ’Le disciple’
och ’L’étape’." Meningen är obegriplig. "Korset
och baneret"? Originalet har en idiomatisk
fras, som blir ungefär: "Min bror måste
uppbjuda hela sin vältalighet för att få läsa" etc.
Det där är bagateller. Porträttet som helhet
är gjort med säkerhet och finess och — som
alltid hos S. — med starkt engagerad sympati
och intensiv inlevelse. Hans stil behöver inga
komplimanger — den känner vi: energisk och
livfull, konkret, visuell. Allt som allt, en
förträfflig prestation och en nyttig vägledning
för alla franskintresserade, troende eller
hedningar. E. Bendz
Norskt geni
Pola Gauguin: Edvard Munch. Översättning
av Håkan Bergstedt. Bonniers
1947. 20:—.
Man kan svårligen tänka sig en människa
som bättre motsvarar föreställningen om en
konstnär än Edvard Munch. Som ung försökte
han visserligen att också ha ett privatliv efter
dåtida Kristianiamodell vid sidan av sin konst,
men det tog en ände med förskräckelse, och
så småningom accepterade han sitt öde, eller
valde det, om man föredrar att se saken så.
Konstnären och människan blev i sällsynt grad
identiska hos honom. Att leva var att måla,
att måla var hans liv. Måleriet — och senare
grafiken — var inte bara ett uttryckssätt för
honom utan den livsform som uppfyllde honom
och som han uppfyllde. Det finns en anekdot
bland många som visar — en smula ytligt
kanske men ändå betecknande nog — hur
fullständigt han hängav sig åt den konstnärliga
upplevelsen och det konstnärliga gestaltandet.
Det är Rolf Stenersen som berättar den i sin
bok om Munch. Under en vistelse i Berlin på
30-talet blev denne vittne till ett bombattentat.
Alla andra sprang och gömde sig, men han
stod kvar. Då allt var lugnt gick han till sitt
hotell och bad om papper. Han satte sig i
hallen för att rita, och efteråt gick han
omkring och visade teckningen för alla som ville
se. "Så var det. Precis så där. Han som satt
i vagnen hoppade upp i luften. Tror ni han
dog?" Man frapperas här av den kompletta
likgiltigheten för eget och andras liv, för
allting utom det konstnärliga resultatet, som
väcker hans nästan naiva förtjusning. Han
försöker inte ens låtsas något medlidande med
offret. På sin höjd lyckas han uppbringa en
ljum nyfikenhet på effekten av våldsdådet, som
för honom själv endast var ett skådespel, ett
motiv.
Den som får se människan Munch i belys-
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
