Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
jant rollkarakteristik, eller skulle tillskrivas bristande
memorering. Kanske hälften av varje.
Var det sålunda ej en fullt jämn eller enhetligt
genomarbetad föreställning — och hur vore det möjligt
med en ensemble, som sammanblåsts för några få
veckor sedan — så var det en frisk ansats, rik på
nyanser, uppslag och vilja. Ett utomordentligt stöd
hade regins lyriska grundton i Gunnar Lindblads
vackert enkla dekorationer, vars ljusa arkitektur av
smala pelare och smäckra valvbågar mestadels
avtecknade sig mot mörk bakgrund. Modernare maskineri
står antagligen på teaterns önskelista, och behövs.
Kanske bör man anteckna den förebildliga omsorg
som instruktionen nedlagt på fäkt- och dansscenerna,
en stötesten för många mycket större teatrar, när de
spela Shakespeare. Här var det för en gångs skull
mening i var enskild rörelse också i dessa scener; allt
perfekt.
Det inhemska pjäsinslaget i dagens svenska
teatersymfoni representeras av Lars Levi Laestadius’ tredje
lustspel (och femte eller sjätte in summa) "Melodi
på lergök". Det gick i somras i Gösta Folkes regi på
Riksteaterns turnéer, nu har det nått de fasta scenerna,
närmast den där förf. själv är teaterchef.
Pjäsen vill driva muntert med konsthandelsskoj och
bohemmiljö, och därtill passa på att säga oss några
tänkvärda (och fromma) ord om den enkla lyckan i
att leva och om geniets oförtjänta gåva, Guds melodi
på lergök. Handlingen är byggd kring en anekdot,
som kanske är mindre omöjlig i verkligheten än den
förefaller. En målare rymmer och går till sjöss efter
ordväxling med sin hustru om ett förkastat
konsthandlareanbud. Omständigheterna är sådana, att man
tror på självmord. En minnesutställning anordnas
genom konsthandlaren och blåses upp till stort nummer
med fantasipriser. I hastigheten slinker det också med
en duk som inte alls målats av den försvunne, utan med
hans palett av en god vän, en oförarglig anarkistisk
pratmakare, helt konstanalfabet. Eftersom det kan
dateras till "dödsdagen" och all teknik synes ha brustit
inför det oerhörda, blir just den duken av
konstkritiken utnämnd till märkligt document humain och
genikastet framför de andra. Till dess bubblan spricker
genom målarens återkomst.
Stycket har flera alldeles utmärkta spelroller och
många friska iakttagelser ur konstnärslivet, vilket
räddar miljön från att verka förbrukad. Tyvärr har också
banaliteter fått rum, t. ex. den slitna kvickheten om
den moderna tavlan, som vänds upp och ned; och
åtskilliga idéer och situationer, som spanns ut ganska
långdraget, är också gamla bekanta, t. ex. hugskottet
om kapitalistisk inmutning av luften, som anarkisten
utförligt utlägger, eller situationen med två som sitter
och filosoferar på kafé och talar förbi varandra. Men,
som sagt, dessemellan spirar en hel del friskt, som
man tacksamt avbetar. Mera uppsluppen munterhet
råder sällan i salongen, därtill fattas något i
författarens handlag. Hans skämt är för tungfotat, hans
allvarsord för omständliga. I grunden är han ett
odramatiskt temperament och därpå kan varken hederligt
uppsåt eller scenisk förfarenhet råda bot. Men
däremot råder trivsamhet, ett visst puttrigt välbefinnan-
de, genom alla fem scenbilderna. Och det kan vara
lika mycket värt.
Vid Hälsingborgsframförandet sattes alla andra
roller i skuggan av Otto Landahl, som gav en väl avvägd,
lysande karakteristik av konstkritikern; en prestation
i rang med de sällsynta på vilken scen som helst.
Erland Josephson som målaren, Svea Dahlqvist som hans
mor och Sture Ericson som originalet Sebastian hade
också gott grepp om sina figurer. På andra händer
gick det däremot knackigt. Siv Thulin, till exempel,
borde kunnat få ut mycket mer av ogifta
konstnärshustrun Maja med hennes blandning av naivt
främlingskap för världen och naivt födgeni; en roll, väl
så gott funnen av författaren och väl så drastisk som
konstdoktorns. Men kanske nedsattes hon för svårt av
en påtaglig indisposition, just vid den föreställning
jag bevistade. Det mest lyckade av pjäsens seriösa
moment var enligt min mening varken den filosofiska
kaféscenen eller när Gud, på detta numera vanliga
lilla sätt, kom in i tredje akten, ütan Sebastians
monolog över frukostsexans skönhet redan i första
scenbilden. Här lyste det verkligen av stjärnor i texten,
och den föredrogs också vackert av Sture Ericson.
Ebbe Lindé
Film
Det vackraste på jorden. Manus: Bertil Malmberg.
Regi: Anders Henrikson. Europa Film.
Kvinna utan ansikte. Manus: Ingmar Bergman.
Regi: Gustaf Molander. Svensk Filmindustri.
Skepp till indialand. Manus och regi: Ingmar
Bergman. Sveriges Folkbiografer.
Dessa nya svenska filmer är ovanligt frispråkiga och
har många djärva scener, men rör sig med
märkvärdigt bleklagda idéer. Gemensam för dem är en
uppjagad intensitet, som bara har felet att delvis hänga i
luften: en dramatik som alltför mycket ter sig som
självändamål, utan hållbart underlag i mänskliga
förhållanden. Det på många sätt glänsande och oftast
medryckande utförandet kan inte dölja att innehållet
betänkligt närmar sig kolportage.
Bertil Malmbergs manuskript till "Det vackraste
på jorden" förefaller tillkommet under starkt
skiftande sinnesstämningar och hänger ovanligt dåligt ihop.
Därtill kommer överdrifter i regin som ytterligare
understryker motsägelserna. Den hårdhänt
känslohungrige fartygsmaskinisten och hans lättjefullt framglidande
odalisk till hustru är nog riktigt tänkta, men kvinnan
underkastas genast en alltför fristående sensationell
behandling. Lika uttråkad som lysten kastar hon ifrån
sig karlarna som hastigt provade handskar, tills man
undrar om hon inte ska uppfattas som latent
homosexuell. Deras granne i hyreshuset, den redbare
musikern som offrat sina genidrömmar för vantrivseln
tillsammans med en bottenbanal hustru, blir odaliskens
främsta offer. Hon viftar med en längtansfull
själslighet, så uppenbart hycklad att han verkar närmast
imbecill som inte genomskådar henne. När det slutligen
dock sker avvärjer han till åskådarens lättnad den
stora tragedi som darrar i luften, utdömer henne som
ett tomt sken och återvänder luttrad till sin triviala
hustru, som nu plötsligt blir upphöjd till "det vack-
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
