Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
prydd detektiv från Scotland Yard. Lorden, som lurat
sig på falska detektiver genom hela pjäsen, söker
förgäves slita av den olycklige skägget. Han värjer sig
förtvivlat och skriker. — "Vad nu, sitter det verkligen
fast?" — "Ja visst." — "Är ni verkligen detektiven?"
— "Ja!!" — "Då kommer ni för sent! Pjäsen är slut!"
— "Jaså, ja i så fall..." Och han tar ledigt av sig
skägget och avslöjar sig som musikanten, drar upp sin
klarinett ur fickan och spelar en trudelutt. Slutbalett.
En graciös och ironisk effekt i det helas anda. — Här
hade man nu förvandlat musikanten till en isolerad
pierrotfigur, som dansade med på scenen hela tiden
och kommenterade handlingen med steg och gester.
Det distraherade från dialogen och slutturneringen
gick förlorad.
Nancy Dalunde var utmärkt som den livshungriga
och fula fullblodsflickan, medan Marianne Aminoff
av hennes blåblodigt trånsjuka äldre syster gjorde en
fin pastellstudie mitt bland omgivningens
plakatfärger. Publiken har strömmat överraskande hänfört
till föreställningen, trots att sommaren hållit i sig och
säsongen är ny.
Olof Molanders uppsättning av "Ett drömspel" i
Göteborg är hans fjärde, och avviker ganska starkt
från föregångarna i Stockholm, Köpenhamn och
Malmö. Ändringarna äro sådana, att Molander i stort
sett bryter udden av den kritik, som framfördes i denna
tidskrift efter Malmöföreställningen (BLM nr III,
1947). Tonen av trotsig världsanklagelse har skärpts,
de neddämpande strykningarna har återtagits, bl. a.
är kolbärarscenen nu med. Hela idén med ljusbilder
som fond och en ton av drömgrått över det hela har
övergivits, säkerligen i Strindbergs egen anda ("Ej
dröm, men vakna drömmar"). De brister som man
ännu med fog kan anmärka på, är en viss stelhet i
övergångarna (väl närmast ett scentekniskt problem,
som blir besvärligare ju mer elaborerad inramningen
göres) och en benägenhet att låta bifigurerna stå stilla
i orörliga attityder, även när de borde kunna förstärka
drömstämningen genom lämpliga rörelser. Korset i
slutscenen har Molander ej velat offra, utan arbetar
nu med en kompromiss, som på en gång bevarar
originalets vision av det brinnande slottet med
blomknoppen, som öppnar sig, och samtidigt understryker den
synpunkt, som ligger regissören om hjärtat, att hela
Drömspelet är en etapp på Strindbergs väg till
kristendomen. Jag anser fortfarande att sistnämnda
påpekande, även om det är riktigt, är något som inte hör dit,
utan ligger helt utanför dramat. Det är inte så lätt att
förbättra texten hos diktare av Strindbergs kaliber.
Nog skulle den nuvarande slutscenen vinna
ytterligare, om dess allra sista bild med diktaren själv
mot fonden av en bombad stad med ett kors över
helt resolut skures bort och ersattes bara med tom
rymd och musik —- som det är, är det faktiskt en
aning kvasi.
Molanders personinstruktion sätter ju överallt där
den gått fram sina imponerande spår, så också här.
Vem skulle trott att Karin Kavli skulle kunna ge en
så mjuk och indiskt förklarad gudadotter — det är
inte den sträng som hon annars brukar röra hos
åskådaren — eller att Semmy Friedmann skulle kunna få
bukt med sina vispiga manér så pass bra, som dock
skedde i Officerens roll, och genomföra dess
åldersförändringar så beundransvärt? Anders Ek gav som
Advokaten sin vanliga intensiva personlighetsinsats.
Hemscenen mot Kavli, där de bittra orden och
hus-geråden rök åt helvete om vartannat i en atmosfär av
vanmäktig försoningslängtan blev en av
föreställningens stora glanspunkter. En annan var
promotions-scenen, som aldrig varit mer monumentalt makaber.
Sven Milianders kraftfulle diktare i strindbergsmask,
Kolbjörn Knudsens demon till magister och Maria
Schildknechts portvaktsgumma hörde till de mest
in-etsande bland de många goda
skådespelarprestationerna.
Den berömda repliken "Det är synd om
människorna" citeras till publikens stora förtjusning också
på Studion, där man spelar J. B. Priestleys "Allt
sedan paradiset". Den lilla modernt friserade
äktenskapskomedien, som ju närmast är en sufflé av
sketcher och enkla, men fyndigt turnerade kommentarer
om problemet man och kvinna, har förut anmälts i
BLM (nr III, 1947). Vare nog tillagt att
göteborgframförandet är mycket väloljat och att särskilt Töre
Lindwall och Berta Hall firar stora triumfer som
salongsfar sörer.
En ny stadsteater har landet fått med pomp och brak
— Stadsteatern Norrköping-Linköping ■—• och
redaktören för BLM får väl allt svårare att hindra denna
recensionsavdelning från att hypertrofiera. Men
teaterlivet vidgas och går framåt, det är huvudsaken. "Romeo
och Julia" är en regiuppgift, som snart sagt sedan
barnsben lär ha legat nye teaterchefen Johan Falck
om hjärtat. När han för flera år sedan såg Ruth
Kas-dan i ett radiouppträdande, berättas han ha nått
klarhet i en av huvudpunkterna, och han avlade då för sig
själv det bragelöftet, att om han någonsin blev
teaterchef, så skulle hon bli Julia. Intet tvivel om att det var
ett fynd. Föregångerskor som Tora Teje, Inga Tidblad
och Karin Molander fördunkla på intet sätt denna
förtjusande Julia, som verkligen var tretton år, ett
friskt och charmfullt barn, och ändå redan mogen
kvinna. Ruth Kasdan har med ett slag fått en ställning
i strålkastarljuset, som det kommer att behövas både
intelligens, arbete och självkritik för att kunna hålla
utan bakslag.
Experimentet med den likaledes ganska okände, i
Tyskland skolade Stig Roland som Romeo slog ej
riktigt lika lysande ut. Apparitionen var förvisso grann,
men plastiken en aning maniererad och språket
absolut i behov av ytterligare ans. Curt Edgard (f. d.
Hälsingborg) gjorde en ettrig och vresig Tybalt med
särskilt magnifikt dödsfall, Bengt Blomgren (f. d.
Göteborg) en något för stirrig Mercutio, Lennart Lindberg
gav Paris och Einar Hylander en säker och intelligent
tolkning av fursten. Det var det yngre gardet. Bland
de äldre såg man Torsten Hillberg som Julias fader,
Margareta Högfors som hennes moder och Linnéa
Hillberg som den språkföra amman. Det var
beaktans-värda prestationer i en något ålderdomligare spelstil,
där det var viktigare verka utåt än ta och ge på scen.
Edvard Danielsson slutligen framställde munken
Lorenzo med en till slöhet gränsande blidhet. Mången
kände sig osäker om hans slappa versläsning var bril-
681
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
