Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kay Boyle: Ockupationsarmé. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAY BOYLE
OCKUPATIONSARME
Det gick ett tåg från Gare de l’Est tjugufem
minuter över nio varje kväll. Men det var inte
ett franskt tåg. Amerikansk militärpolis stod
på vakt vid spärrarna och vanliga
yankeesol-dater tog emot biljetterna. De tittade på de
franska flickorna som hade kommit ända dit
för att ge avskedskyssen åt männen som for
tillbaka, och de utbytte omdömen och
kommentarer om dem. De gav akt på kvinnorna
och männen som stod tryckta intill varann i en
sista omfamning — fransyskor och män från
amerikanska ockupationsarmén som for
tillbaka till en ny tysklandsperiod efter en
kärlekspermission i Paris. Tåget, som kallades
Permiståget, "Main—Seine-tåget", gjorde sin
tretton-och-en-kvarts-timmes tur mellan två
floder i två länder. Tyska sovvagnar och
tredjeklassvagnar uppgav i nederlaget sin forna
nationalitet och blev länkar som kopplade ihop
Amerikas olikartade stater, och de vemodiga,
vilda, trängtande ropen — som inte längre
kunde betraktas som sång — från männen
i dessa stater hördes i de överfyllda
korridorerna och kupéerna redan innan tåget satte
sig i gång. Ännu medan grindarna gled igen
mellan fransyskorna och de sista brådskande
männen i uniform med sina tunga
persedelpåsar på axeln vrålades fylletal till Michigan
eller Kalifornien eller Maine ut genom de
öppna fönstren och sen blåste konduktörns
skarpa pipa och tonade bort och lyktorna
svängde och Permiståget rullade i väg och
försvann i mörkret.
Det var ett tåg för män och ändå brukade
en och annan kvinna resa med det —
amerikanskor: lottor eller sjuksköterskor eller såna
som tjänstgjorde vid krigsdepartementet och
reste dit de var tvungna att resa. Bland dessa
få kvinnor som gick genom grindarna en kall
februarikväll fanns det en söt smärt flicka
i uniform med krigskorrespondentmärket på
högra kappärmen och bokstäverna "US"
fast-sydda på den vänstra. Hon bar sin resväska
lätt i en handskklädd hand och håret burrade
fram under båtmössan, glansigt, mjukt och
nästan svart. När hon kom gående under
perronglamporna, ropade männen i fönstren efter
henne och visslade, men trots rouget på hennes
mun och den korta kjolen låg det något
försynt, blygt och sårbart över henne så att hon
genast verkade olik de andra kvinnor som ilade
förbi. Kanske det bara var det att hon var
ensam, medan de andra i grupper på två och
tre skyndade fram längs den packade
skuggrika perrongen och halvsprang på höga djärva
klackar så att andedräkten blev en vit rök
i luften framför dem då de skrattade eller
pratade högt. Eller kanske var det det att hon
gick med huvudet lite framåtböjt, medan de
andra inte gjorde det, eller också att hon gick
i helt andra funderingar än de övriga. Hon såg
inte mot männen och hon tycktes inte höra
deras rop.
När hon kom till den tredjeklassvagn där
bokstaven B hängde svartmålad på en vit
fyrkantig skylt svängde hon väskan uppför de
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
