Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kay Boyle: Ockupationsarmé. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCKUPATIONSARMÉ
höga trappstegen och in genom dörren. Fast
det var sex minuter kvar innan tåget skulle gå
hade larmet redan börjat i de kyliga fullsatta
vagnarna och flickan banade sig väg lite
tveksam, lite skygg förbi soldaterna som
blockerade korridoren.
Roll me over
In the clover
klagade rösterna i smärta innanför de stängda
kupédörrarna och långt fram i tåget under
nästan outhärdlig sorg vrålade andra röster:
Reminds me of
The one I love
i omelodisk fyllejämmer.
— Kupé 5, plats 29, sa flickan halvhögt
med biljetten i hand. Och sen hittade hon
numret och la handen på skjutdörren till
kupé 5 och drog upp den.
Där inne satt det tre soldater på de långa
träbänkarna och en av dem, en sergeant, som
satt i hörnet till höger om dörren, hade
tydligen just slutat sjunga, för munnen stod
fortfarande på vid gavel. Han höll en uppdragen
konjaksflaska i ena handen och tittade upp
mot flickan som stod i dörröppningen och sen
kastade han huvudet bakåt och flickan såg hur
det knyckte till i adamsäpplet på honom när
han utstötte ett långdraget och vilt och
genomträngande vargtjut.
Soldaten som satt mittemot honom reste sig
långsamt och försiktigt.
— Skåda, mina herrar, vad dom serverar
till kaffet och likörn i kväll, sa han och sträckte
sig fram och tog väskan ur flickans hand.
Det var en stor, skärhyad ung man med
tunga sluttande axlar och det rödaktiga håret
på den breda runda hjässan var tätt snaggat.
— Dom tar ifrån oss Montmartre men dom
ger oss en krigskorrespondent i stället, sa han
och när han lyfte upp hennes väska och
pressade in den på bagagehyllan, tappade han
balansen och fick tag i dörrhandtaget.
— Vilken tidning skriver ni för? sa han.
Flickan stod kvar i dörröppningen, ung och
brydd med ansiktet mjukt inramat av det
mörka håret. Hon tittade på sergeanten som
satt och höll konjaksflaskan mellan sina
utbredda knän och på soldaten som stod bredvid
henne och vars blickar hade börjat vid hennes
axelklaff och långsamt och ostadigt rört sig ner
mot de tunna strumporna och de bruna
snörskorna. Längre in i kupén satt en tredje soldat.
Han satt vid fönstret och hade inte vridit på
huvudet och nu när Permiståget långsamt satte
sig i rörelse såg hon perrongljusen i allt
snabbare rytm blixtra förbi hans öra och mössan
som var djupt nerdragen i pannan.
— Jag free-lancar, sa hon.
Hon sa inte: Jag är på väg till Tyskland för
att träffa honom. Han visar dorn där borta hur
man ger ut tidningar.
— Sitt ner, sa den store soldaten och
vaggade mot henne. Ni har aldrig haft det så här
bra förut. Överallt på tåget är dom inpackade
åtta eller tio i varje kupé. Var ni än har varit
så har ni aldrig haft det så bra nånstans, sa
han.
— Hon är rädd. Den lilla stackarn är rädd,
sa sergeanten.
Han satt och tittade upp på henne med de
bleka smutsiga händerna slutna kring
konjaksflaskan som hängde ner mellan knäna.
— Hon är rädd för dej och mej och den
här flaskan, tillade han.
— Nej, sa flickan snabbt, jag är inte rädd.
Hon kiev in och på grund av kylan i
korridoren drog hon igen dörren bakom sig och
med ens skärmades ljudet från de sjungande
av, blev svagare och vemodigare, och hon kiev
förbi de två männen och satte sig på samma
sida som sergeanten men en bit ifrån honom.
De två soldaterna tittade på hennes vrister och
ben när hon tog av sig kappan. De såg henne
dra av sig de fina skinnkantade
läderhandskarna och vika ihop dem och lägga ner dem
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
