Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Åke Runnquist: Pärlan i ostronet. Några drag i Robert Penn Warrens romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄRLAN I OSTRONET
lorat därför att hon i honom blott såg en
verkställare av Murdochs order, och själv
misslyckas han därför att han hade misslyckandet
inom sig, han visste inte vad han gav sig in i.
Med Jerrys far, en stoisk farmare i små
omständigheter, förs i berättelsen in en klass, som
Warren alltid intresserar sig för och som väl
också utgör den viktigaste, när det gäller att
komma till rätta med den amerikanska söderns
problem: den fattige vite jordbrukaren. Han
företräds i denna bok också aiv en annan figur,
en viss Ashby Wyndham, vars
galghumoris-tiska och rörande berättelse om utståndna
olycksöden inflickas avsnittsvis mellan
huvudhandlingens kapitel på ett sätt, som Warren
säkert lärt av Faulkner, ur vars "As I Lay
Dying" mr Wyndham för övrigt gott kunde
vara hämtad. Han är en typisk poor-white, en
fattig vit jordbrukare, som överger sin gård
och i ett anfall av religiöst grubbleri slår sig
ihop med en predikotrupp och far nerför en
biflod till Mississippi på en pråm för att sprida
Guds ord längs stränderna — säkert inte det
mest besynnerliga sällskap som flutit fram i
detta flodsystem. Ashbys litet gnälliga men
galghumoristiska berättelse om sitt liv och
hans ständiga åkallande av den gode Guden,
som hårt straifar de syndiga, tjänstgör som en
effektfull kör, ackompanjerande varje avsnitt
av berättelsen om den syndfulle och
framgångsrike Murdoch.
Annars är Bogan Murdoch med sina fel och
sina smärre motgångar en betydligt rimligare
karaktär än doktor MacDonald i den
föregående romanen. Än mer sammansatt och
levande har dock Warren tecknat en stor,
självuppfyllande gestalt i sitt nästa och
hittills sista verk, den stora romanen "All the
King’s Men".
Som nämnt handlar den om en
sydstatsdiktator, vars yttre karriär lånat åtskilliga
drag från den beryktade louisianaguvernören
Huey P. Long. Romanens hjälte, Willie Stark,
är liksom han född i det barrskogsrika
upplandet i sin stat, har arbetat i diverse yrken
och slutligen på rekordtid slagit sig fram till
en utmärkt juridisk examen. Han dras in i
politiken när en samvetslös valboss lurar
honom att kandidera vid ett guvernörsval för
att splittra en motståndares front. Han lider
ett svidande nederlag men kommer igen, blir
guvernör, bygger vägar och skolor och regerar
helt enväldigt. Sina motståndare slår han ner
hårt om de inte går att köpa, han låter sin
beväpnade livvakt hämta dem till nattliga
förhör och använder sig av talrika andra
våldsmedel för att uppehålla sitt regemente.
Det är emellertid givande att också se något
på olikheterna mellan förebilden och
romanfiguren. Man kan lättare se vart Warren velat
komma, om man observerar vad han lämnat
ute. Först och främst har han konsekvent gjort
Willie Stark till en långt allvarligare, värdigare
och mer mänskligt tilltalande figur än Long
enligt samtida skildringar tycks ha varit.
Medan Long var en clown, som avväpnade
mäktiga motståndare med rena pajaskonster
och mot slutet av sitt liv höll en enorm
radiopublik i spänning när han uppförde sin spexiga
enmansteater inför mikrofonen, är Stark
tecknad som en relativt tung, skenbart mera passiv
typ. Long var redan i skolan en ivrig
förkämpe för Huey P. Longs bästa, vars
politiska verksamhet närmast ter sig som en logisk
fortsättning av den bana han började redan
som försigkommen pojke. Stark skildras som
en tungrodd lantis med de bästa avsikter, som
blir en egoistisk maktsträvare först när han
inser hur de gamla taktikrävarna lurat honom
vid hans första guvernörsval. Först då byter
han ut den ärliga statistiken i sina
genomtråkiga valtal mot den silvertungade demagogi,
som för honom till statens ledning.
Warren har alltså genomgående gjort Stark
mer sympatisk än Long. Detta kan givetvis ha
haft flera orsaker. Dels kan han ha velat und-
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
