Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
Det förbud, som brittiska regeringen
utfärdat mot alla privata resor, träffar ungdomen
hårt, i synnerhet de unga författarna och
konstnärerna. Utan att sträcka sig så långt som den
kosmopolitiske redaktören för Horizon, som
anser att de borde behandlas som en
privilegierad klass, måste man dra i tvivelsmål
klokheten i en politik, som, samtidigt som den
ytterligare begränsar bokimporten, effektivt
avstänger de unga författarna från direkt
kontakt med samtida åsikter och strömningar på
kontinenten. Visserligen har de olika
myndigheter, som nu övervakar våra privata göranden
och låtanden med den svartsjuka strängheten
hos en viktoriansk guvernant, förklarat att man
kommer att ta i betraktande om någon vill
lämna landet "i studiesyfte eller i
vetenskapliga ärenden", men dessa lättnader i det
drako-niska påbudet kommer bara att gagna en
obetydlig minoritet — skolflickor som skall
avsluta sin uppfostran i Schweiz, en föreläsare
från British Council, som skall tala om
Words-worth i Prag eller, för att ta ett faktiskt
exempel, T. S. Eliot när han skall ta emot ett
hedersdoktorat i Aix-en-Provence. Inför
myndigheternas närsynta ögon utgör alla andra former
av besök utomlands förbjudna "nöjesresor" —
såvitt man kan förstå en nästan lastbar form
av självsvåld, som bara utövas av rika
dagdrivare och som den ekonomiska
nödvändigheten måste förbjuda.
När järnridåerna mer och mer sänker sig
över Europa blir det allt svårare att knyta och
utveckla de kulturella förbindelser som utgör
den fredligaste och mest fruktbärande formen
av internationell förståelse. Det är tyvärr så
att de flesta ungdomar i England som slutade
skolan för tio år sedan saknar all erfarenhet
av utlandsresor, annat än sådana som
nödvändiggjorts av militärtjänst utanför
Storbritannien. Det innebär att nästan en hel generation
fått växa upp från sitt tjugonde till sitt
trettionde år — från ungdomsåren till
medelålderns gräns — utan någon direkt kontakt
med den europeiska civilisationen. För konsten
och litteraturen i England innebär detta en
ödesdiger lakun, vars verkningar kan avläsas i
den givetvis oundvikliga epidemi av
provinsialism, som hotar att stäcka de unga engelska
författarnas och konstnärernas utveckling.
Till skillnad från sina rika släktingar i
Amerika har engelska folket inte många anslag
eller resestipendier som kan tilldelas ungdomar.
Och vi har absolut ingenting som kan jämföras
med den donation en vänlig gammal dam gjort
till Harvard och i vars stadgar står att
avkastningen varje år skall disponeras av en ung man
eller kvinna i små omständigheter för studier
av de brittiska livsformenia, framför allt
sådana de utvecklas i Englands biskopsstäder.
(Jag träffade den nuvarande stipendiaten i
somras; han var något förvirrad av de
instruktioner han fått och stod just i begrepp att
"göra" så många domkyrkor han hann med på
sina två månader.) Dylan Thomas, som nu är
trettiotre år, fick ett anslag som satte honom
733
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
