Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det är inte längre fråga om någon melankoli
på den västerländska kulturens vägnar,
melankolin riktar sig mot mera påtagliga och
närliggande ting: det egna nederlaget, skulden,
döden, frihetens ofrihet, vägarnas väglöshet.
Frågeteckensdikterna har blivit flera:
Kan din lyckas träd
din kärleks din ungdoms träd
dina ådrors röda rikt greniga träd
rotas här
knoppas och blomma här
i den kylande murens skugga?
Några av dikterna har en intim elegisk ton,
som mer påminner om stämningen i "Slöjan"
och "Vinden" än om den i böckerna från
trettiotalet.
Den andra iögonfallande förändringen gäller
formen, som har blivit öppnare och friare,
mindre melodiskt besvärjande, samtidigt en
aning mindre abstrakt och begreppsriden. Och
det är naturligtvis den förändringen som är
den viktigaste. Det handlar ju om en författare
som i högre grad än andra har betonat
formens betydelse, en den slutna linjens moralist,
en fånge i (och fångvaktare för) sin egen stils
värdighet. Som kulturkritiker har han haft
uppmärksamheten särskilt riktad mot
"livsstilen", det rituella, åtbörderna; sättet att
forma läpparna snarare än förkunnelsen. I en
uppsats i "Värderingar" kan han avge
följande förklaring:
Att omstörta och omvandla vår tidsålders livskänsla,
att med ordets magi stegra vårt liv till tyglat patetisk
tillvaro, detta och intet annat är diktarskapets mål.
Och i den kampen utgör stilen det verksammaste
vapnet. Förkunnelsens innehåll påverkar reflexionen.
Endast stilen riktar sig mot livets totalitet; endast
stilen är skapande och dynamisk___
Det vore kanske därför riktigare att försöka
teckna hans utveckling med hjälp av
förskjutningarna i stilen och inte lägga alltför stor vikt
vid hans olika besök i platonism, pessimism,
kristendom och magi. Ett exempel: det som
drog blickarna mot "Dikter vid gränsen"
var den (föregivet) opersonliga förkunnelsen.
Några fascinerades av denna enligt deras
mening djupsinniga kulturanalys, andra stöttes
bort och gjorde sig möda att tala om
kvasi-filosofi, borgerlig dekadans och allt vad de
kunde hitta på. Men det primära var
naturligtvis formen, denna slutna, monotona, kramp-
aktigt eleganta försvarsbyggnad. Poetens egen
förklaring att inte längre hans egen ångest
utan endast värdenas undergång kunde locka
hans "frusna röst till sång" är en sanning, som
måste modifieras ända till sin motsats. En
tvekan om själva formen, en leda vid rytmen,
det obetydligaste gruskorn mellan jamberna
skulle ha kommit den spenglerska visionen att
störta samman.
Om man nu säger att stilen är friare, betyder
det därför inte att den skulle äga den rörlighet
som kännetecknar en del modernistisk poesi.
Det logiska sammanhanget respekteras ännu,
den klassiskt stränga linjen är inte bruten,
några våldsamma kontrasteffekter finner man
inte här, ingen ironisk skugga faller över
skönheten, bilden gör inte uppror mot dikten. Det
är betecknande att Malmberg, som så gärna
talar om underjordiska strömmar och
definierar diktaren som en häxmästare och
"fram-kallare av andar", aldrig velat eller vågat kasta
sig in i ett surrealistiskt experiment. Han
accepterar det undermedvetna som näring och mörk
dryck men är misstrogen mot dess form. Stilen
är hans moral, stilen är hans försvar. En
dykardräkt av kristall, användbar vid nedstigning
i det kaotiska.
Hans stilistiska frigörelse är en (gradvis)
frigörelse inom hans egen sfär, den enda som
är möjlig. Och han når genomgående fina
resultat, men även några som kan sättas i fråga.
Han använder sig ibland av ord och formler
som tillhör passerade sammanhang, klanger
födda i salar med annan akustik. En dikt som
exempelvis "Allting är evigt" hör i min mening
inte till de trestjärniga:
Och när till sist
icke ett löv
mer knoppas på svarta grenen
och barken rämnar
öppnande sig
som ett Kristi sår
eller en moderlig slida
— vad är det som händer?
Bara det
att en hylsa brister
uppfylld av finaste mjöl
förmultningens fina rika
fruktbara mjöl...
Mellan Malmberg och naturen är det en
ohjälplig akademisk distans. Dikten har varken den
739-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
