Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
osökta enkelhet eller den konkreta lyskraft som
vi med rätt eller orätt fordrar.
Sammanfattningsvis kan man säga att "Under
månens fallande båge" hör till Malmbergs
förnämsta och renaste skapelser. Den innebär en
utveckling mot både större frihet och större
stränghet. Den förändrar inte den väsentliga
bilden, den betyder ingen plötslig mutation
i ett långt och särpräglat författarskap, men
den inför nya och värdefulla nyanser,
demonstrerar nya möjligheter. Den är inte
modernistisk men har ändå på något sätt en typisk
modern prägel; den varierar till och med
den absurda människans kärleksförklaring till
mångfalden:
O rosor för en dag
o mångfald växling stormvind vandringsstjärnor
fiskrika hav
mångator
glitternät
o flyktigheter:
med er vill jag lyftas
med er vill jag färdas
genom knoppning och blomning och död.
Werner Aspenström
På ärvd grund
Einar Malm: Räcker din synrand? Bonniers
1947. 6: 50.
W. Gordon Stjernstedt : Den entoniga
melodien. Bonniers 1947. 6: 50.
Ruben Nilson : Balladen om Eken. Med musik
och teckningar av författaren.
Hökerbergs 1947. 10:—.
Einar Malm har talrika diktsamlingar
bakom sig, men hans attityd har varken fördjupats
eller förändrats. Han förblir evigt ung, och det
är liksom en evig ungdom utan framtid — men
med ett förflutet. Den oroligt självrannsakande
frågan "Räcker din synrand?" är inte ny, den
fanns till och med i mycket tidiga dikter.
Inställningen till tiden har förblivit densamma,
vare sig det gällt orienteringslöpare eller
bombmaskiner. Och detta kan man väl förstå: det
är svårt att trivas i tiden för envar, såvida man
inte har en viss förmåga att ge fan. Einar
Malm försöker göra det senare genom att fly
till naturen, men även denna flykt är ett jäkt,
syrsatt som den är med kulturreminiscenser,
äganderättsbehov, svartsjuka utfall, klagan
över att ingenting är som förut och en evig
träta med Gud. Går han till naturen blir han
ansatt bakifrån av kulturen, och gör han front
mot kulturen faller honom naturen i ryggen,
ty då spökar Den Ensamme Örnen. I ett sådant
tvåfrontskrig har Malm levat och diktat i mer
än två decennier, klämd mellan sköldar. Man
frågar sig: vad har det blivit av detta jag som
ständigt gör helt om, varför faller han inte
tillbaka på det och låter grälet med gudomen
komma till ro? Frågan är inte "Räcker din
synrand?" utan: räcker jag själv som
medelpunkt? På den frågan förefaller mig Einar
Malm lämna otillfredsställande svar. Han kan
nog racka ner på allt möjligt, men man lämnas
i ovisshet om vad han vill sätta i stället.
Einar Malm är en stor versifikatorisk talang,
en artist som både kan se och i verser av en
ofta 1700-talsädel renhet i linjerna tolka det
han ser, även om han i entusiasmen över ett
eller annat "knorp" kan trampa i klaveret. Han
förstår otvivelaktigt naturen, men utan
ödmjukhet. Han har utpräglat färgsinne. Som målare
kunde han gräla bäst han ville vid sitt staffli —
det behövde ju inte fastna på duken. Den
väg hans talang fört honom in på har också
fört honom i klammeri med orden och deras
åsikter. Som över Gustafs dagar, som över
jaktsällskapens, herrgårdarnas och skåltalens
senare, romantiska eller nyromantiska Sverige,
står det ett teatraliskt skimmer kring hans
person. Den föreliggande diktsamlingen måste
betraktas som en mellanbok, själva versen
torkar trots all konstfullhet — inifrån.
Det är inte bara 40-talisterna förbehållet
att debutera. W. Gordon Stiernstedt är
han-delskammarchef, lantjunkare, en vårdare av
geijerska släktpapper och en äldre man som
inte kunnat åse det allmänna
diktutgivnings-raseriet med bibehållen sinnesro, åtminstone
tycks en ironisk 40-talspastisch och några
prosameditationer tyda på den saken. Att
skrivbordslådorna vädras lite varstans är ett
tidstecken. En viktig, tänkbar orsak är att det
faktiskt inte längre skrivs brev och att det
740-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
