- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
741

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

faktiskt är bekvämare, om man vill lufta sina
tankar, att ge ut en bok. Då behöver man inte
ta hänsyn till korrespondenten. Det är kanske
därför som så mycket av den moderna svenska
skönlitteraturen, särskilt lyriken, verkar
fel-expedierade brev som råkat förirra sig utanför
den trängre vänkretsen. En annan orsak kan
vara tidspsykosen, att var och varannan vill
hinna lämna fram sin papperslapp innan
atombomben föser oss bort och innan han glömmer
om ordet var långt eller kort.

Det finns enskildheter i Stiernstedts bok som
är långtifrån värdelösa, det finns rader som
vittnar om konsterfarenhet och nästan djup,
men som helhet är boken ett skolexempel på
dilettantisk sovring, d. v. s. brist på sovring.
De bra eller acceptabla sakerna är
interfolierade med commonplaces och truismer som haft
den farliga egenskapen att vara välbehagliga
och ’oförytterliga’ för vederbörande. Att t. ex.
på knagglig fri vers ge uttryck åt sin
oförytterliga mening om regeringen i ungefär samma
ordalag som Segerstedt hamrade med dagligen
i åratal, det är verkligen en överloppsgärning.
På detta sätt snuddar denna samling av dikter
och meditationer ena stunden (nästan) vid det

sublimt höga för att andra stunden lika sublimt
snubbla i det låga. Nu menar författaren i en
meditation att diktaren gärna bör vara
dilet-tant för att inte brödarbetet skall ta förmågan
till sovring från honom. Det är fel. Förr köpte
man genom svält och umbäranden rätten att
(efter döden) erkännas som geni, nu sker det
genom rutinarbete, alldeles som det fordrades
otaliga halvsulningar innan skomakargesällen
fick sitt mästerstycke antaget ens till
bedömning. Den som efter ett liv som frilans ännu
har andlig originalitet, probatum est. Diktare,
bliv vid din läst.

Det är en lisa att vända sig till en så absolut
anspråkslös och så absolut genuin sak som
Ruben Nilsons naivistiska visor. Från fadern
Ferlin har detta stockholmsbarn den mörka
humorn och från modern Bellman det ljusa
humöret, men barnet är fött original.
Någonting märkligt eller i minsta mån höglitterärt är
det inte fråga om. Men det svävar över några
av dessa texter ett knappt antytt leende som
kommer Stockholm att likna sig självt och
vittnar om att den lokala folkvisan kanhända
ännu lever i ett och annat söderhem med
hant-verkartraditioner. Gunnar Ekelöf

Tusen dr i Småland

Elin Wägner : Vinden vände bladen. Bonniers
1947. 14:50.

Vad man först frapperas och imponeras av
i Elin Wägners nya stora romankrönika — den
närmast föregående kom för nio år sedan
-—-är det väldiga kunskaps- och verklighetsstoff
över vilket den är byggd. Berättelsen har fått
sin upprinnelse långt bort i hedenhös, i
forntidsmänniskornas djupa naturförbundenhet,
som i undanskymda backstugor och hult lever
kvar ännu i dag. Den föres fram över det
första kristnandets tid och över förbindelserna
mellan cisterciensbröderna i Nydala och den
helige Bernhard av Clairvaux, studerade efter
Emilia Fogelklou, och den vidgas till verklig
bredd med skildringen av den pietism som
blossade upp bland de olyckliga karoliner som
efter Poltava höllos fångna i Sibirien; den
tyske dragonkaptenen von Wreech, framställd
som föregångsmannen och introduktören av

Arndts postilla om den Sanna Christendomen,
var en historisk personlighet, och Elin Wägner
har kunnat hämta material ur den bok han
själv skrivit om de svenska krigsfångarna i
Ryssland.

Sedan flyttas skådeplatsen till den
småländska herrgården Aneholm vid sjön Smalens
södra strand, där det utspelas en hjärtskärande
tragedi då den ur fångenskapen hemvände
karolinen Johan Stiernborg förgiftas av sin
otrogna hustru Ulrika, medan en tjänstekvinna
på hennes order förhindrar att någon bringar
den döende husbonden hjälp i hans
fruktansvärda kval. Frihetstidens klassjustis lät
herrgårdsfrun löpa men bragte pigan om livet.
Smalens närmaste motsvarighet på Smålands
karta torde vara sjön Stråken, men Aneholm
har i verkligheten hetat Ölsåkra, ty Elin
Wägner har själv på annat ställe berättat
historien: den präst som slutligen kallades till

741-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0757.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free