Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
många? Och är det verkligen de som lever ut
sig i tidiga sexualförbindelser som senare
uppnår de värdefullaste amdliga prestationerna eller
bevarar sin kärleksförmåga mest levande ? Nej,
detta svåra problem måste nog, liksom så
många andra problem i vår tid, lösas ytterst
personligt och differentierat i stället för genom
grova klumplösningar.
Utomordentligt hätskt och knappast kvickt
är Lo-Johanssons angrepp på den svenska
lyriken, vår erkända lyriska genialitet. Sant
lär vara, att Sverige är de lyriska
pekoralis-ternas enstöringsland, och sant är också att
dödslängtans mörka flod väller tung genom
hela vår lyrik. Men varför, kan man fråga sig,
kan inte ett lyriskt geni få gå i skogen och
sjunga för sig själv och några få, om det
honom lyster? Varför måste han tvingas
utföra något annat och på sin höjd medelmåttigt,
inordnad i en stor och trist grupp, en
vedervärdig "gemenskap"? Det förvända ligger väl
snarast i värderingen av lyriken som det finaste
eller det enda fina.
Och här stöter maxi på något svagt i
författarens tänkande överhuvud. Romanen har
en djävulsgestalt i lärarinneskepnad, fröken
Renius, som förenar forna tiders nuckiga
prydhet med den moderna tidens oblyga
klumpighet i erotiska ting. På sin svarta klänning bär
hon ett blixtrande kors, varför man får anta
att hon skall symbolisera den kristna nioralen.
Och så olyckligt som kristendomen har
utvecklat sig i vårt land, där allt det negativa
och förbudsmässiga i religionen har
överbetonats på bekostnad av saligheten, segern
och hänförelsen, torde karikatyren kunna anses
träffande. I en värld, styrd av fröken Renius,
blir den vanliga människan ett nummer och
begåvningen en isolerad som hatar sin nästa
så som sig själv, och massan är till för att leva
på geniernas kvalkapital.
Skada bara att författarens eget tänkande
har något av en fröken Renius’ ensidighet och
brist på djup radikalism. Demosthenes
stammade, Milton var blind, Leopardi puckelryggig,
Fröding och Tegnér vansinniga ... upprepas
det. Men kanske är det själva synen som är
felaktig. Borde inte tiden vara mogen för att
erkänna att ingen blir geni utan att vara
avvikande? De lyten vi stirrar på kan vara
avigsidan av för mycket liv eller helt enkelt
skyddsmedel mot världen. Inte är det geniernas
"undergång" som är det väsentliga, utan vad
Karin Boye kallade "den heliga vinningen".
Att avfärda "Geniet" var inte meningen med
dessa frågetecken i marginalen. Den är på
många sätt en modig handling. Självnjutandets
problem är utan tvivel allvarligt och bör
diskuteras på ett icke alltför ytligt sätt. Den anda
av öppenhet omkring sexualproblemen som
författaren anbefaller vore väl, i förening med
vördnad för naturen och en långt driven
nyansering i lösningarna, de vägar man helst ville
se följda.
Till sist: Skolans verkliga kräftsår i
recensentens tycke — som är de alltför stora klasserna,
där de dumma drar ned de begåvade och de
begåvade förkrossar de dumma — har
författaren förbisett. De borde genom en radikal
diktatorisk åtgärd förbjudas. Margit Abenius
Närkesroman
Irja Browallius: Jord och himmel. Bonniers
1947. 13:50.
I "Jord och himmel" är Irja Browallius åter
i den avsides trakt av Närke som vi minns
från hennes bästa böcker, "Synden på Skruke"
och "Elida från gårdar". Handlingens motor
stiger av rälsbussen vid Löve anhalt en
sommarkväll i skepnaden av f. d. bonddrängen,
sedermera byggnadsarbetaren Låge från Bäcken,
som kommit heim för att ta sig vad han
föredrar att kalla semester. Det är en vacker karl
med mycket muskler på armarna och hår på
huvudet. Tänderna blänker blåvita mellan de
friska läpparna, men de är inte hans egna. Och
även bland hans inre egenskaper finns det
sådana som inte är så prima som de vid första
påseendet kan se ut, han har löständer även
andligen.
Denne Låge får inte så mycket semester som
han hade beräknat. Han bjuds på kaffe av en
ungdomskäresta, Viola på Läppe, som med en
halvdan dräng och en urgammal trotjänarinna
till hjälp och en orkeslös far till börda sköter
sin gård med seg tåga och hopknipna läppar.
748-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
