Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
blivande geni. Honom vill godsägarn ta sig an
för att bli Maecenas för ett svenskt geni ur
folkdjupet. Kristian placeras i stadens
läroverk, och större delen av romanen handlar om
hans olyckliga pubertet och jämmerliga
ur-spårning i skolan. Han begår en rad grova
förseelser, men bakom brotten ligger i själva
verket hans rädsla för onanins synd, som han
har gemensam med många men tror sig vara
ensam om. Han skiljer sig från hopen genom
häftiga känslor och en tjurig kraft som vill gå
egna vägar, men allt vänds i destruktion:
relegerad och berövad varje stöd kastrerar han sig
och dränker sig till sist i en ödslig skogstjärn.
Sin våldsamt tendentiösa syn har författaren
genomfört på två plan: ett skildrande och ett
resonerande. Skildringen ger mest i denna som
roman betraktad rätt kuriösa och väl inte så
särskilt lyckade produkt. Ur realistisk
synpunkt måste man nog finna den skola högst
besynnerlig som geniämnet Kristian Dahl har
råkat hamna i, och i sin djuplodning av
"pubertetens intensifierade helvete" har
författaren genomgående undervärderat det ideella
skimmer som då tänds. Men med sin fräna
naturalistiska mystik och sitt ofta kärvt
egenartade ordval lyckas han ibland bryta sig in till
en hel del dov och värkande olust och bringa
den i dagen. Det glädjelöst avkönade i
tillvaron, luftens vassa fientlighet ges med
konstnärlig sanning, och träffande karakteriseras de
stukade skolbarnens arma uppsatser:
Orden hade inget kött, ingen kropp, allt var
ut-glättat, tamt. De som skrivit dem tycktes aldrig ha
upplevt någonting eller sett någonting som räckte ens
för en skoluppsats. Det var ett himmelsvitt språng
till livets verklighet från de uppstyltade orden. Det
var ett språk enbart tillkommet för skolans skull, men
skolan hade inte kunnat leverera innehåll. Uttrycken
saknade självtillit. Allt var allmängods, upphittat vid
landsvägskanten där andra hade slängt ifrån sig det
som använt eller utnött, kasserat.
Debatten — som förs mellan två groggande
lärare på stadshotellet, Bacchus och Singel —
övertygar mindre. Bacchus är en utmärkt
träffad typ, snäll och begåvad, som dränker
sitt nederlag i alkohol. Man erinrar sig
Hjalmar Söderbergs dråpliga ord i nyårskåseriet:
"I Stockholm dyrkas endast Bacchus, ytterst
sällan Venus. Det sedliga tillståndet i
Stockholm står därför utomordentligt högt." (Citerat
ur minnet.) Genom Singel framförs delvis
IVAR LO-JOHANSSON
— och avsiktligt en smula förvillande —
författarens egen ståndpunkt. Den ter sig i stort
sett sålunda: Vår tids onda har sin rot i
sexual-hämningarna, och dessa uppstår i skolan.
I puberteten är vi alla något av genier, men
skolan föröder egenarten. De båda könen hålls
för länge åtskilda, och följden blir en
själverotik, i och för sig inte så farlig, men farlig
genom skuldkänslan som isolerar individerna
och bryter ner dem, och farlig också genom
den andliga hållning som blir följden.
Mänskligheten håller på att krökas in mot sig själv
och dyrkar det egna jagets bild som gud.
Botemedlet ser författaren, liksom tidigare
Strindberg, i sexualförbindelser mellan pojkar
och flickor redan i skolåldern. Men här börjar
frågor inställa sig hos läsaren i ganska täta
svärmar. Går det verkligen att överföra
primitiva kulturformer på en kultur som redan är
så komplicerad som vår? Mycket av det som
nu trycker och plågar skulle visserligen
försvinna, men andra kval skulle komma i stället,
kanske ännu ödesdigrare. Och passar sådana
erotiska seder för alla skolbarn, eller ens för
747-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
