Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
märker att hans ord gäller något bland dessa
äldre kamrater, att man litar på honom. •—■
Översättningen från norskan verkar ledigt och
elegant gjord.
Utan hjälpen av all reklam kring en litterär
pristävling hade kanske inte dansk-italienaren
Guiseppe Scocozzas psykologiska
problemroman "Trädet utan frukt" haft lika lätt som
Skouens bok att stå sig i konkurrensen om
litteraturintresserat folks uppmärksamhet. Den
är allvarligt och ambitiöst gjord, men knappast
originell.
Vad Scocozza vill säga, är att andlig
isolering och självupptagenhet är en förbannelse
inte bara för omgivningen utan främst för den
som lider av inkröktheten i sig själv. Han
demonstrerar satsen i svartsjukeprocessen hos
en man, som vid sin hustrus dödsbädd grips
av misstankar mot hennes trohet och tvivel om
sitt faderskap: Det kompositoriska greppet
påminner om detektivromanens. Hetsad av sin
fixa idé får huvudpersonen ge sig ut på
efterforskningar, som för honom vida både i
geografisk och psykologisk mening. Som ett
mellanting mellan deus ex machina och Sherlock
Holmes föres i upplösningen en katolsk pater
in på scenen, och han får reda upp trådarna
både i fråga om faderskapsmysteriet och i fråga
om svartsjukans och självupptagenhetens
psykiska mekanism. Det är mycket sant och
mycket riktigt alltsammans. Man har bara en
känsla av att ha läst det en och annan gång
förr. Och ur den psykologiska
detektivromanens synpunkt är det en svaghet, att lösningen
stått irriterande självklar för läsaren romanen
igenom. — Översättarinnan får med
författaren dela ansvaret för att replikerna har en
rätt stark bismak av trä.
Egocentricitetens förödande verkningar är
väl också det "bärande och positiva" budskap,
som den svenske pristagaren, pseudonymen
Anders Karr, har på hjärtat i "Varför
blommar icke mandelträdet?". Det bästa i romanen
är nu skildringen av bankmiljön. Den är
initierat och skarpsynt gjord. Där finns ett par
sidor om "bankmän-halvherrar" som individer
och som kamratkollektiv, om banken som
organism och om sociala och anställningsmässiga
förskjutningar från förr till nu, sidor som är
både riktiga och välskrivna. Tyvärr avtar in-
trycket både av sakkunskap och psykologisk
trovärdighet i samma mån som författaren
avlägsnar sig från stora banksalens trälhav
och vandrar uppför trapporna till
bankdirektörernas luxuösare arbetslokaler.
Men författarens egentliga ambitioner tycks
ha legat på det psykologiska och metafysiska
planet. Huvudpersonen har fått en fix idé på
jagupplevelsen och ältar frågor: "vad är jaget,
vad är det översinnliga, vad är livet och livets
mening?". Visst kan det vara lustigt att få
påpekat hur försvarslös en Medelsvensson är mot
allsköns mysticism, astrologi, rosencreutzeri,
yogalära o. s. v., när hans vardagstrygga
livssyn råkar i gungning genom en ovan och
skrämmande intellektuell upplevelse. Men det
blir lite för mycket av vita lotusblommor
svävande i taken — i synnerhet när alltsammans
hopas utan en skymt av humor. Allt pretentiöst
andligt dravel står en till slut ända upp i halsen.
En del av denna bristande kontakt mellan
läsare och författare beror nog också på Anders
Kärrs rätt valhänta stil. Inför många av
replikskiftena undrar man, om författaren någon
gång roat sig med att lyssna på hur orden
brukar falla när folk talar med varann, eller
om han uteslutande gått efter "regler och råd
för svensk uppsatsskrivning". Men boken är
en debut, och det är naturligtvis obilligt att
begära att allt i den ska vara bra. Att satiriskt
och realistiskt kunna skildra vardagsmiljöer
och vardagstyper är vackert nog; och i den
genren kan Anders Karr säkert åstadkomma
en del. Sten Rein
Med föresats att roa
Christopher Isherwood: Mr Norris byter
tåg. Översättning av Birgitta Hammar.
Bonniers 1947. 7: 50.
Isherwoods Berlinroman kommenterades på
sin tid livligt och ganska högaktningsfullt,
men undertecknad kan nu inte minnas vad
kommentarerna gick ut på. Hur det än må ha
förhållit sig med det då nyväckta, nu en smula
avsvalnade intresset för författaren, så kan
man konstatera att boken är en högklassig
underhållningsroman av en typ som närmast
för Frank Heller i tankarna. Mr Norris är Filip
Collin omkring trettio år äldre och åtskilligt
760-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
