Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vis tråkig, än den skulle blivit om den
genomförts med den yngre Dreisers uthållighet och
kraft.
Ämnet har många beröringspunkter med
Dreisers tidigare romaner: åter varieras
motsättningen mellan puritanism och materialism,
mellan moraliska strävanden och sinnliga
böjelser, mellan det andliga och det världsliga. Men
synsättet är nu delvis annorlunda, mindre
utpräglat ställningstagande än förut hos Dreiser.
Han överblickar, han omfattar motsättningarna
och ser dem som delar av en helhet, som
ofrånkomliga krafter i ett drama som innebor i all
mänsklig tillvaro. Med påfallande sympati och
inlevelse har han vänt sig till kväkarna i
Pennsylvania och skildrat deras tradition av from
rättrådighet, helhjärtat broderskap och
förnöjsam enkelhet. I Solon Barnes har han
framställt en sådan traditionstrogen kväkare
av enkel reslighet och halvt naiv
helgjutenhet. Som bankman strävar han att följa de
strängaste moralprinciper även i affärer, men
hans överdrivna vördnad för rikedom och
världsligt anseende hindrar honom att vara
tillräckligt konsekvent. Slutligen finner han
sig indragen i skumma spekulationer och
träder resolut tillbaka från sin verksamhet.
Det är ett nederlag för hans principer på det
världsliga planet, det kommer samtidigt med
andra svåra motgångar, och han är en bruten
man när han når fram till en smärtsam men
försonlig helhetssyn, en innerlig gemenskap
med naturen.
I Solon Barnes’ lyckliga äktenskap finns väl
ett inslag av fördold stagnation och i det
kärleksfullt sedliga hemlivet en sida av förenkling,
av tvång och välmenande förtryck. Det är
oundvikligt att barnen måste revoltera mot
denna ensidigt ädla uppfostran, de söker sig
så snart som möjligt bort från hemmet, lockade
av världens glans och frestelser, av en större
frihet till erfarenhet och utveckling. Ett par av
dem blir världsligt framgångsrika men också
helt kallhjärtade i sin snäva nyttomoral. Den
fantasibegåvade dottern Etta går sina egna,
obegripliga vägar och upplever utan äktenskap
den stora kärlekslidelsen med en konstnär:
likväl blir det hon som återkommer fördjupad,
närmare "det Inre Ljuset" än de andra, de
konventionellt korrekta. Det svåraste slaget
kommer från den yngste sonen, som tanklöst
söker utlopp för sin livsglädje och halvt
oförskyllt hamnar i en tragedi som får honom att
beröva sig livet. Nej, den rättsinnade och
kärleksfulla uppfostran som Solon Barnes givit
sina barn leder inte till det avsedda resultatet.
Själv får han också till slut upp ögonen för
livets outgrundliga sammansatthet, som gäckar
varje entydig trosuppfattning.
Visar Dreiser beundran och respekt för
kvä-karidealismen rymmer alltså ändå
framställningen en inneboende ironi. Kväkarmoralen är
trots allt för trång för livets krav på variation,
olikhet, motsatser. Moralen kan aldrig undgå
att rationalisera och borttränga, därför föder
den uppror mot sig själv. Den strävar alltför
viljemässigt att göra människan till något annat
än hon är eller erkänner bara en sida hos
henne under fördömande av de andra. Dreiser
vet alltför väl att sådant strider mot livets
djupaste kemi där det som människor räknar
för gott och ont kastas i samma smältdegel.
Men vem vet å andra sidan bättre än Dreiser
vad det materialistiska triumftåget innebär,
vem har starkare förnummit dess förrädiska
fascination och dess hänsynslösa offerväsen?
Alla hans romaner handlar därom, den sista
inte mindre än de tidigare. Förändringarna
har varit oundvikliga och utfallit dels till det
bättre, dels till det sämre. Vad som vunnits
och vad som gått förlorat har Dreiser i
"Bålverket" ännu en gång velat belysa och
begrunda på sitt erfarna, besinningsfullt vägande
sätt. Artur Lundkvist
Tre amerikanska berättare
Erskine Caldwell: Guds lilla land.
Översättning av Olov Jonason. Forum
1947. 10:—.
Hodding Carter: Fruktans vindar.
Översättning av Einar Thermænius. Norstedts
1947. 9: 75.
James T. Fakrell: Ellen Rogers. Översättning
av Mårten Edlund. Tiden 1947.
13: 50.
Tre tilldragelser ha framför andra befäst
Erskine Caldwells ställning i den offentliga
uppmärksamhetens strålkastarljus: Yalepriset
762-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
