Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av 1933, "Tobaksvägens" långa sejour på
Broadways spellista — absolut rekord i
amerikanska teaterannaler — och så
sedlighetsåtalet mot "God’s Little Acre", vilket kunde
gendrivas endast med hjälp av intyg från fyrtio
kända författare. I den historiska förståelsens
namn kanske man bör tillägga att
sedlighetsmålet med dess pukor och rabalder kom före
den stora dramatiska succén med
"Tobaksvägen".
"Guds lilla land" är en mindre lyckad
översättning av den engelska titeln. "Vår Herres
täppa" eller "åkerlapp" el. dyl. vore tydligare.
Det är inte tal om Utah eller Palestina, utan
om den lilla jordbit som en farmare i Georgia
sätter av för kyrkans räkning. Avkastningen
från den är tiondet, som Vår Herre skall ha.
I det här fallet blir det visserligen aldrig av
med någon sådd på jordlappen i fråga, och
alltså heller inte med någon skörd; farmaren
Ty Ty Waldén (borde kanske hellre
transkri-berats Ti Ti — det är förstås fråga om det
spetsiga invandraruttalet av initialerna T. T.)
är guldfeberbiten och sysslar mest med att
gräva stora gropar överallt där kloka
negergubbar eller hans egen "vetenskapliga" instinkt
säga att det måste gå en ådra. Och eftersom
dessa instrument envist luta åt att misstänka
just den kyrkliga åkerlappen, tvingas han att
flytta denna runt, runt sina ägor, tills han
kommer på den ljusa idén att lägga den i en
ring kring boningshuset, där man ju inte gärna
kan gräva —- trodde han. En vacker dag har
guldfebern segrat över förnuftet också här och
huset står på stöttor, och frågan är bara om
det skall ramla på sidan eller på taket, när det
störtar i gropen.
"Ty Ty" är bara ett av de kostliga original,
som befolka boken. Där är hans pojkar, starka
i att supa och slåss, hans svåger Will, som
nästan har drag av lady Chatterleys
skogvaktare i sin självklara manlighet och mjuka
makt över kvinnorna, den blyge och lunsige
Pluto, som far kring i en gammal bil och
försöker värva röster åt sig för sheriffvalet i en
obestämd framtid, och inte minst alla
kvinnorna i och omkring Ty Tys familj, tystlåtna
såväl som pratsjuka, sköna och mindre sköna,
men alla oreserverat självhävdande gentemot
männen och pigga på att älska.
Vill man genom en svensk parallell ånge
Caldwells art, och samtidigt hans storleksgrad
och hans begränsning, så kan man tänka på
Albert Engström. Där är samma friska
frejdighet, samma breda humor, samma förälskade
blick på enstöringar och bygdegubbar, vilkas
jargong han njuter att återgiva, samma
onek-liga kraft i naturskildringen, när sådan
förekommer, men också samma brist på egentliga
djupegenskaper, samma primitivistiska
romantik, som kan se ut som realism, men i grunden
bara är en ny sorts, mer tobakstuggande
idealism. Den gamla hjälten var så skarpsinnig
(detektivgenren!) och ädel, den nya är så
ogenerad och stark, det är allt. En skillnad
finns förstås. Caldwell kommer efter det sexual
-psykologiska genombrottet; hans gubbar kunna
därför utan att mista respekt vara väldiga i
lättja och kärlek, ej blott i kvinnoförakt och
sprit, slagsmål, skepparhistorier och flugiga
idéer, som hos den hämmade Engström. Också
de fyra sistnämnda dygderna förekomma dock
ymnigt. De erotiska episoderna ha för övrigt
inte bara humor, utan stor charm. En stråle,
visserligen ännu ganska irrande, av social
indignation bryter också fram hos Caldwell. Den
fattas ju totalt hos Engström. På slutet blir
Guds lilla åkerlapp en symbol för Vår Herres
inmutning i den oregerliga människosjälen,
med all dess glada syndighet och oförargliga
bisarrerier.
I de båda andra böcker, som här skola
omnämnas, råder däremot den strikta realismen.
"The Winds of Fear" berättar om förhållandet
mellan negrer och vita i en liten småstad i en
av sydoststaterna. Den börjar med ett
dubbelmord och slutar med ett dubbelmord, i vardera
fallet är det en sheriff och en neger som stryka
med, men trots den avsiktligt statiska
inramningen har en våldsam utveckling skett mellan
tilldragelserna, med åtstramning både av
motsättningarna mellan raselementen och en
aktivering av de krafter, som arbeta på en
utjämning, och som det är författaren angeläget
att i detalj redovisa. För en svensk läsare
ligger det nära till hands att jämföra med den här
mest kända nyare romanen om negerproblemet,
Richard Wrights "Son av sitt land". Hodding
Carter, som är en vit tidningsman, har inte
alls Wrights blick för psykologiska
deformi-teter och inte hans mörka skildringskraft, men
han skulle ej heller eftersträva dem. Hans still-
763-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
