Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
ett bra steg mellan de tidiga "muck-rakers’",
dygrävarnas, något grova attacker och Sinclair
Lewis’ klatschiga reportagestil. Wakeman har
rättat sig efter de fordringar på fart som den
hårdkokta romanen och den moderna thrillern
skapat hos läsarna. Han sätter i gång en rasande
häxkarusell av händelser kring sin
huvudperson, den driftige reklammannen Vic Norman,
men får trots den höga hastigheten ändå tid
att utförligt och roande visa upp en hel del
avigsidor hos föremålet för sin satir, den del
av den amerikanska reklamen, som tar sig
uttryck i de kommersiella radioprogrammen.
Vic Norman kommer tillbaka från kriget,
lyckas snabbt sälja sin talang till en jättefirma
i branschen och får hand om de program, som
bekostas av en stor tvålfirma. Medan han sätter
sprätt på avdelningen får Wakeman en rad
osökta tillfällen att visa upp hur det grova skoj
organiseras, som ska komma millioner kon-
sumenter att tro att den ena tvålen är bättre
än dess konkurrent med precis samma
beståndsdelar. Vic Norman ger sina underlydande
— och läsaren — snabbkurser i hur man
lägger upp en sketch, hur man lurar en
studiopublik att interfoliera utsändningen med
applåder, hur man förfalskar provskivor åt en
sångerska och hur man hanterar den
allsmäktiga inkompetensen, representerad av
arbetsgivaren.
Den inlagda kärlekshistorien är inte mycket
att hurra för och inte heller Vic Normans
personliga reaktioner inför sitt jobb. Den
festliga och obarmhärtiga miljöskildringen räcker
emellertid väl för att göra "Tvålfagra löften"
till en ovanligt roande läsning, samtidigt som
boken så småningom kommer en att tänka på
hur liten vinning uppfinnandet av radion
egentligen medfört för Amerikas del.
Åke Runnquist
TEATER
Han träffas inte här. Komedi i tre akter av Gustaf
Hellström. Blancheteatern.
Egentligen är det ganska synd om henne, säger
ingenjör Wahrman i Hellströms debutpjäs, med
syftning på sin första hustru som i en kritisk situation
bespetsat sig på en rejäl allmän avbasning, "en stor
scen, utskällning, förbannelser, uppslagning av
bekantskapen och så vidare". Det är för mycket sagt att det
är synd om publiken för att den fick avvara detta,
men man kan åtminstone säga att pjäsens
genomgående sävliga tempo och diskreta hållning inte gör
den till ett första klassens teaterstycke. Det händer
ju att romaner ibland görs om till skådespel; ofta
med mycket diskutabla resultat. Omvandling i
motsatt riktning förekommer så gott som aldrig, men det
kunde man faktiskt tänka sig denna gång.
Där finns också en annan replik lika väsentlig för
bestämningen av pjäsens egenart: "sådana här
tragedier ska man se på teatern och inte vara med om
i levande livet". Detta äx mycket lustigt sagt med
tanke på lokaliseringen. Det visar annars att
Hellström inte försökt sig på något sceniskt
illusionsnummer; han har avsett att skildra vanligt liv,
vardagligt och allmänt. Miljön är, poängteras det,
Östermalm; mera dock det borgerligt soignerade nedre
Östermalm än det funkiskomplicerade Gärdet.
Utmärks denna triangelkomedi således inte av någon
intensivt scenisk aktion eller fantasi, så har den i
gengäld en styrka i dialogen. Som konversationspjäs visar
den många av diktarens mest gedigna egenskaper.
Den är väl genomtänkt och väl genomarbetad.
Repliken kan någon enstaka gång verka för omsorgsfullt
byggd och fraseringen för tung. Det kan också ibland
bli för mycket frågor och svar. Men här finns på det
hela taget en förbluffande naturlig samtalston, och
stämningen vidmakthålls med mycket säkert handlag.
Realisten Hellström har förmått skapa stark
intimitet; man kan inte precis säga att man rycks med
eller rycks in i förloppet. Men man lockas med. Och
väl där har man nöjet att få lyssna till mycken fint
turnerad spiritualitet. Den lätta tonen utesluter
svårartade ras och förskjutningar i det psykologiska, men
människokännaren Hellström har än en gång visat
hur säkert han kan demaskera sitt byte. Denne
ingenjör Wahrman blir verkligen plockad ganska långt in
på benen, vilket inte varit någon lätt uppgift, så
fint-ligt som mannen skyr varje konfrontation med
sanningen. När komedin sätter i gång är han omgift;
det tjuguåriga andra äktenskapet kommer i kris
genom hans förbindelse med en ung arkitekt. Där har
vi temat: allt går igen, ty den första hustruns olycka
och besvikelse rekapituleras också. Hon spelar här
annars bara en ytterroll; sätter i gång handlingen
anonymt, dyker sedan upp i tredje akten för att
studera följderna, och det med en så kostlig
motivering som att be om förlåtelse. Anna Lisa Baude gjorde
här ett mycket skojfriskt porträtt.
Det fina med Hellströms variant av den eviga
triangelns konstruktion är skildringen av den
osäkerhet och villrådighet som sprids som pest från den
ena parkombinationen till den andra som följd av
mannens lättfärdiga eller likgiltiga attityd till
sanningen. Den riktiga fru Wahrman överför sin misstro
på den unga rivalen; och så går det galet på det
hållet också. Utgången av det hela blir emellertid
oviss, för när ingenjören omsider är klar för reträtt
in i familjeskötet igen, möter han till sin häpnad en
767
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
