Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
förklaring i vissa individuella fall, men han
fann också att problemet inte kan renodlas,
eftersom det sitter fast i andra, vidlyftigare
problem som långhalm i ler. Inför
omöjligheten att klarlägga det stora sammanhanget
måste han som alla andra före honom resignera.
Kontentan av hans självrannsakan blir ungefär
den, att vi människor alltför litet ger akt på
oss själva och våra före medvetandets gryning
grundlagda anlag, dessa anlag som bestämmer
hur vår tråd skall löpa i det stora mönstret.
Endast under vissa uppskakande betingelser
blir vi fullt väckta ur vår isolering och
specialisering. Den ursprunglighet vi kände som barn
förkvävs av förbud och förmaningar. De äldre
tyranniserar de unga, tvingar in dem i ett
målmedvetet handlande som gör våld på
egenarten. I kärleken får ungdomen på nytt sitt
tillfälle att återfinna sin ursprunglighet, men
kärleken förvägras sitt fria liv. Ungdomen har
också kraft, och den kraft som inte får utlopp
i kärlek missbrukas. Den utvecklar sig i stället
i hat och misstänksamhet och sätter i gång den
onda process som utmynnar i krig och nazism.
Den i ockupationsromanen infällda
kärleksromanen ställs in i ett vittfamnande perspektiv.
Det är författarens mening att vi ska se hur
det som där sker i det lilla förstoras upp på
samtidshistoriens duk i skrämmande
projicie-ring. Däri ligger det originellaste greppet
i den sinnrikt uppbyggda boken.
Det märkliga med Sigurd Hoels roman är
inte att den är så bra skriven, så intelligent
i problemanalysen och psykologin, så
spännande, gripande och även rolig att läsa. Något
annat hade man inte kunnat vänta sig från
det hållet. Det märkliga, fastän inte heller det
oväntat för dem som känner författaren, är att
en man som själv varit engagerad i
motståndsrörelsen och som sitter mitt uppe i
utrensningen med dess otaliga processer och mera
privata uppgörelser kan angripa problemet i en
sådan anda av djup mänsklighet. Det finns
ingenting av fanatism i boken men heller
ingenting av fanatismens motsats, skepsis.
"Möte vid milstolpen" är inte ett bokslut över
det förflutna, den mynnar ut i en appell att
dra lärdom av vad som passerat och inte somna
in på nytt när faran över-signalen ljudit. Den
är inte en amnesti för nazister, ännu mindre
en apologi för dem som svek. Men den lär oss
att inte döma dem utan att ta vår egen och
hela samhällets skuld med i räkningen. Vi kan
inte sona denna skuld genom att slakta den
gödda kalven för alla nazister, ty i de flesta
fall är de för långt gångna för att kunna börja
om på nytt, och de rena opportunisterna
förtjänar överhuvudtaget inte att man sysselsätter
sig med dem, men vi kan anstränga oss att
inte göra samma misstag en gång till.
Mänsklighetens historia är en enda lång kamp mellan
dem som arbetar för framåtskridande på lång
sikt och de oändligt mycket flera som bara
strävar efter egoistisk makt och vinning.
Kvaliteten i den första gruppen balanserar i
allmänhet kvantiteten i den andra. Balansen rubbas när
den tröga, materiebundna massan får hjälp av
överlöpare och förrädare från den idealistiska
fronten. Och många, flera än vi tror, blir
förrädare därför att de själva anser sig förrådda.
Min gamle vän från biljettluckan fick gå
utan en åtbörd från min sida. Vad hade den
tjänat till? Den skulle ju ändå ha kommit tjugu
år för sent. Georg Svensson
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
