Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
panna: en misslyckad vetenskapsman, begravd
i landsorten, gift utan kärlek med en kvinna
som skulle få ett barn som han inte ville ha.
Porträttet av Hans Berg är en mästerlig
studie i hur tillvarons infernaliska slump i
förening med människors ovisa åtgöranden kan
göra makulatur av ett från början förstklassigt
material. Men det finns andra inte mindre
skarpt fixerade porträtt i studieårens
porträttalbum, som passerar revy i ett slags Spoon
River-antologi på prosa. "Ett galleri av
förtappade" kallar författaren de åtta bland dem
som småningom blev landsförrädare. Alla fick
de vid något visst tillfälle, som här visas fram,
en törn, en skada som gjorde dem lytta,
enögda, blinda tills de skenade i väg och slutligen
rusade av spåret. En stor diktare som själv
blev landsförrädare inledde sin första bok med
de ord som kunde stå som motto över denna
ungdom: "Det var på den tiden jag gick
omkring och svalt i Kristiania, denna sällsamma
stad som ingen lämnar förrän han har blivit
märkt av den ..."
De åtta förrädarna är rannsakade, hörda
och dömda i en anda av eftersinnande, skarpt
analyserande, sträng men djupt human
saklighet. De försvaras inte, men de får sin
förklaring. Berättaren är färdig med dem,
åtminstone de flesta av dem, men nu kommer
han inte längre förbi sig själv, han, "den
fläckfrie" i sällskapet. Självanalysen formar sig
till en kärleksroman i romanen, en av de få
verkliga kärleksromanerna i nyare nordisk
litteratur, skriven med påtaglig förälskelse
men också med livlig känsla för vad Hjalmar
Söderberg menade när han talade om hur
djävligt det var att vara ung. Ensamhet, smitta,
barn — det är de tre onda tingen som
ynglingarna i Eros’ förbund tigger om frihet
från. Genom att undvika det första onda
riskerar de de två andra, och genom att undvika
dessa hamnar de i det första. Det vackert
tänkta som faktiskt blev skräp illustreras i en
serie av kvinnoupplevelser, flätade i varandra,
den ena utvecklad innan den andra avvecklats,
ställda i fruktans bann lika mycket som i det
gränslösa ömhetsbehovets. Ledmotivet är att
kärleken sitter snålt för en ung student som
bara har en lya att bjuda den och som lärt
sig att betrakta äktenskapet som det definitiva
slutet på allting, den livstidsdömdes cell. Han
trasslar till det grundligt för sig, den unge man
det här närmast är fråga om, och det slutar
med att han råkar ut för det tredje av de tre
onda tingen, det ovälkomna barnet, och då är
det han som sviker. Han, "den fläckfrie", blir
inte landsviker utan kärlekssviker. Och genom
sitt svek blir han orsak till och delaktig i andras
svek mot landets och frihetens sak.
Det är i romanens sista avsnitt, då scenen
åter är ockupationen, som han blir medveten
om sin djupa ovärdighet att kasta den första
stenen. Den kvinna han i sin villrådiga fruktan
stötte ifrån sig är gift med en nazist. Denne
har blivit nazist av hämndbegär mot rivalen.
I detta äktenskap finns en son, lidelsefull
hirdman med idealitet och fanatism skrivna
i sitt ansike. Sonen är i själva verket det
ovälkomna barnet som romanens jag inte
accepterade. I deras hem får berättaren genomgå en
fruktansvärd tortyr, officiellt en nazistisk
förhörsmetod men i verkligheten en urladdning av
svartsjukehat. Mycket i detta thrillerspännande
avsnitt kan verka kriminalarrangemang, men
arrangemanget tjänar symboliska avsikter, som
utmynnar i en av bokens centrala förklaringar:
Jag såg nazismen som vårt oäkta barn. Avlat i
blindo och i feghet, förrått i moderlivet och lämnat
vind för våg.
Och jag såg oss de fläckfria och egenrättfärdiga,
som stod där och såg på denna varelse, vårt barn, kött
av vårt kött och blod av vårt blod, och sa:
— Vi känner dig icke!
Och då gol hanen.
Berättaren i Sigurd Hoels roman sökte
förklaringen till varför vissa blev nazister och
andra inte. Vad han fann var kanske denna
781
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>