Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gunnar Ekelöf: André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRE GIDE
så behöver han också mycket ofta en stil för
att kunna producera sig konstnärligt. Det är
inte så ofta han kan (eller vill) skriva rätt och
slätt, och strängt taget anser han inte det vara
konst, vilket för mig framstår som ett
märkligt missförstånd. Därav det starka inslaget av
pastisch i hela hans verk. Det flagrantaste
exemplet är väl "Pastoralsymfonien", helt och
hållet ett romantiskt stålstick, inte utan
fuktfläckar. Det är sant att denna stilkonst förhöjer
stämningen av livslögn nästan till det olidliga,
men är detta verkligen konstnärlig ekonomi?
Det vilar avsiktlighet över hela boken, och
dagboksfiktionen är och förblir — en fiktion.
Knappare och koncisare än i Almqvists muntra
"Ormus och Ariman" kan inte exakt samma
motiv behandlas. Det bör anmärkas att
Almqvist i sina sagofigurer lyckats indikta ett
inte så ringa mått av acceptabel mänsklighet.
Och därmed är vi inne på Gide som
människoskildrare. När han i dagboken nämner
"Pastoralsymfonien" talar han helt familjärt om
"mon pasteur" som om denne varit en levande
människa, och det är möjligt att Gide umgåtts
förtroligt med honom. Men för läsaren är han
en typ i en situation, som tagen ur en gammal
prästgårdsroman för unga fruntimmer, hittad
på en vind. Han är ingenting annat än den
goda konventionen som under vissa
förhållanden blir ond. Gides romaner är traktater.
Detsamma gäller den bok som för många framstår
som hans största konstverk: "Falskmyntarna".
När j ag i somras rättade översättningen tänkte
jag ibland hädiska tankar. Jag missunnar inte
Gide om han tycker sig behöva en banal
kontrastfigur som greve de Passavant, men varför
skall han göra honom till ett slags korsning
mellan greve de Morcerf och baron Danglars?
Vore inte den höga intellektuella spänningen
i denna bok skulle frånvaron av livets rosor te
sig skrämmande. Det gäller — med undantag
för Bernard, Armand Vedel och Lapérouse —
mer eller mindre alla bokens personer, och
i sin behandling av intrigens smärre
förvecklingar visar författaren prov på en ibland
nästan tantaktig, ibland nästan scoutaktig
uppfattning om vad som händer unga människor
i livet och hur de reagerar. Jag menar vad som
är rimlig vardag.
Hur annorlunda ter sig inte Gide när han
porträtterar efter levande modell! Jag tänker
naturligtvis inte bara på
domstolsredogörelserna — och essayerna som verkligen är
porträtt efter upplevd modell —- utan kanske
främst på det magnifika porträttet av Oscar
Wilde i "Om icke vetekornet dör", en värdig
pendang till Toulouse-Lautrecs strålande och
hemska charge av hans gula ’tapet’ med
parlamentstornet som staffage i bakgrunden! Här
mötte Gide, för en gångs skull i verkligheten,
den sublima rollen, den som han drömt sig så
som man med sugande skräck och njutning
drömmer sig falla, människan som plötsligt
kastats utanför konventionernas trollkrets. Mötet
är analogt med den borgerlige Sturzen-Beckers
sammanträffande med Almqvist i Hälsingborg,
naturligtvis utan alla jämförelser för övrigt.
Men så starkt både lockande och bortstötande
verkar bruset av det förmodade vilda även på
tama naturer att marginalpoeten skulle komma
att länge minnas — sitt minne av detta. Hur
mycket mera då Gide. Det finns ett inre
samband mellan mötet med Wilde och mötet med
den contubernale Jesus, Johannes’ vän, båda
skenbart utanför konventionerna och fredlösa.
Gide är tjusad men vet också han — att det
är en syn han sett.
Man kan se den långa sicksacklinjen av
Gides verk som ett enda kretsande — med
uppskov på uppskov — kring tanken på en
självbekännelse så oerhörd att den bleve ett
’fall’. Men man kan också se det som ett
långsamt avnjutande av att denna förutsatta
möjlighet finns. När självbiografin kommer är den
också skriven (och utgiven) med beräkning.
Någon självbekännelse är det inte (vad betyder
795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
