Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gunnar Ekelöf: André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
några homosexuella handlingar), utan snarare:
den är skriven som om den vore en
självbekännelse, som om det funnes sådana
självbekännelser. Utan tvivel vet Gide likaväl som
undertecknad att det inte finns, men han är
fascinerad av tanken som hönan av kritstrecket.
Denna fiktion är helt enkelt hans livsluft. För
att inte trassla in mig i Minotaurus skall jag
emellertid för ögonblicket inte dra mera i
denna Ariadnetråd utan nöja mig med att
konstatera att jag (i motsats till Schildt, som
tycks föredra "Falskmyntarna") anser
självbiografin vara det största av Gides
stilkonstverk, i vilket han verkligen kommit förvillande
nära den spontana tonen. Det skulle nämligen
inte förvåna mig om även detta verk förutsatte
studier, i så fall närmast av den biografiska
tonarten sådan den förekommer osökt på
anglo-sachsisk botten. I varje fall utgör boken de
ypperst tänkbara scenanvisningar för framtida
läsare av "Dagboken", som väl kommer att bli
Gides egentliga testamente.
Hur skall man alltså "förklara" Gide. Jag
trodde mig ett ögonblick rycka i en
Ariadnetråd men hejdade mig i tid, för alla trådarna
leder till Minotaurus, inte från. Låt oss som
Theseus, hjälten i den åldrade Gides
mästerstycke med samma namn, ta saken en smula
officersmässigt. Schildt, som i slutet på sin
utomordentliga Gide-studie ger sig ut på denna
hala is, föreslår efter att länge ha sökt komma
Gide till livs genom att följa hans
hjärnvind-lingar, att egentligen bör man se Gide som
konstnär, och det är säkert riktigt, förutsatt
att man ser på konsten med en smula gidesqua
ögon, som ett låtsas-vara, alltså mera ett
beräknande artisteri. I det sammanhanget snuddar
Schildt, i mitt tycke alltför lätt, vid de
exhibitionistiska tendenser som häcklats inte bara av
"smutslitteraturens" motståndare utan också
av Yaléry. Men, säger han till slut: "han är
helt enkelt psykolog. Det är intresset för
människopsykets förvandlingar, för själens meka-
nik, som är hans innersta och äkta sfär". Och
han avslutar med att i Gide hylla
ädelpeda-gogen, som till sist låter oss få behålla den lilla
triumfen att ha genomskådat honom. Utan att
vilja rubba någon av dessa var för sig
utmärkta slutsatser skulle jag vilja ge dem en
spetsigare formulering, samla dem i ett enda
och kyligare ord. Vad är en konstnär som är
exhibitionist, psykolog och ädelpedagog om
inte en skådespelare? Hela sitt liv har Gide
spelat sig själv — i olika roller. Det skulle
åtminstone förklara varför han varit en sådan
vän av rollombyten, varför det (enligt min
mening) finns så stora inslag av hantverk och
instudering i hans konst. Markisinnan de
Mer-teuils i sitt slag geniala psykologiska
färdigheter var inte heller de enbart medfödda. Gides
ämne, eller snarare det medium i vilket han
kan arbeta och med vilket han kan arbeta, är
detsamma som hos Choderlos de Laclos:
spänningen mellan offentlighet och intimitet,
skillnaden mellan fasad och interiör. Och hur djupt
måste inte samhället ha sjunkit i sin, skall vi
säga självaktning, för att ge Nobelpriset åt
en av Choderlos de Laclos’ efterföljare! Och
vilket Heraklesöde för en moralist att ha en
mask fastvuxen vid ansiktet och att, för att
hans moralfilosoferande skall kunna äga rum,
då och då vara nödgad att kreera en
uppseendeväckande, lätt skandalös divaroll. Ty utan
tvivel var det åtminstone tidigare så att Gide
behövde den yttre publikens reaktioner för att
hans inre publik skulle kunna fungera. Så är
det väl mer eller mindre för oss alla, men oftast
mindre.
Sist och slutligen är Gide en vis man som
gått igenom mycket och som säger kloka saker.
Han har varit en väldig väckelsepredikant.
I viss mån — jag upprepar: i viss mån —
blir dock slutsumman för vår del med
Rimbauds ord den att "L’enfer ne peut attaquer
les paiens". Helvetet kan inte attackera
hedningarna.
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
