Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Tage Aurell: Sommarspel. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAGE AURELL
och är hemtam på verandabänken och till stor
trivsel för Algot, en sänggavel du Agnes, vad
nu den kan ha varit gjord av för slags
evighetsvirke.
Och vi blänger på en gammal vildapel där
blommen knutit ihop sig till kart tätt tätt över
varenda gren — medan aplarna här hemma
sannerligen inte förtar sig hur mycket det än
sprutas på dem och skärs i dem.
David kan gott hålla målron vid makt även
om han sitter här dag ut dag in.
VII
Midsommardagen.
Algot sitter inte på verandabänken, han
ligger till sängs slagen och sjuk av mycket
brännvin.
David är där inte heller, han är kvar på sin
egen verandabänk. Tillsammans med minnet
av natten.
Att så var vi framme.
Och var sediga. Något så när i alla fall.
Ungefär en timme eller så.
Men sen verkade ju dropparna vi hade med,
och Algot blev ju märkligt fort full. Och blev
jålig, så pass jålig .att när han tog borti ett
lår eller försökte krångla näven in i en blus
så kallnade jäntorna och fick så fasligt lätt för
att se pålitligt och troget in i just det par ögon
som vakade på dem.
Och Algot fick mer brännvin, och de
använde honom en stund till att hetsa sig
-—-även Agnes tydde sig intill honom och visade
hur långt man redan nu kunde gå med, under
nävarna.
Att om det vitnade frami bringan och eljes
högt opp så var det inte mer än som saklöst
kunde bjudas så här dags.
Och så gnällde grammofonen, och så kunde
man skaka sig och skruva sig i takt
lii en skog på berget Iiiida
och bli smalögd och blossande medan hårda
fingrar klämde en över brösten.
Så gjorde Agnes nu, och så gjorde de andra.
Men David var den överblivne, var den
underligt förnöjsamme. Han pysslade borta
vid elden, kokade kaffe, malde kaffe i reserv,
dukade, bytte skiva på grammofon
du är faaager, Brogren–-
Och han sade ingenting när en kropp plötsligt
dråsade ner över både dukning och spel, då
vilade han sig i stället en stund, vilade alla
sina sinnen. Ty nu kunde han se, när han
sneglade bortåt Agnes, att så vidare mycket
ro skulle han inte få hädanefter i natt.
Han smög sig till att hälla vatten i sitt glas
och skålade med Algot.
Detta minns han. Och mot fortsättningen
sträcker han lättjefull och tillfredsställd de vita
skjortärmarna fram i solen.
VIII
Och det här går ju bra det, säger folk.
Det går bra över hö, över råg.
Men sen går det inte alldeles bra längre.
David har blivit märkvärdigt hektisk och
fläckig i ögonen, en hel vecka är han borta
från verandabänken, från trappstegen där
nedanför, och så plötsligt är han tillbaka och
hyr Evald och bilen igen men är minst lika
orolig om inte värre när de vänder åter.
Han gör ensamma turer med Evald, till
andra dansbanor om lördagskvällarna, och
proppar honom full med långa gnällande
beskrivningar av allt sitt förakt för Kyrkåsen
och dess oförbätterliga kvinnfolk.
Och vit i ansiktet står han och hänger vid
räcket på vår dansbana när klockan blivit ett,
blivit två, då är Algot och Agnes gångna hem
igen. Och han slår sig i lag med vilken som
800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
