Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
som missgreppet för med sig, då man förnimmer att
den hypostaserade reflexen vid varje försök till
personlig beröring, drag för drag, upplöser sig i den
skådande själv. Det är detta lidande, som jag
företrädesvis ville kalla kulturens. Det är den till idealets
möte strävande mänsklighetens Narkissoskval.
Jag har så pass utförligt citerat Pontus
Wikner, dels därför att ämnet här finner ett
ovanligt oförbehållsamt uttryck, dels för att
visa hur aktuell en sådan fråga var i 80-talets
akademiska Sverige, fast just ingen ville låtsas
om det. Det är ett nytt Deolätusöde vi här ställs
för. Det är ett med skälvande röst framfört
monistiskt bekännelsedokument. Wikner var
veterligen den ende lärare som inför sina
studenter tog upp ett sexualpolitiskt tema av
detta slag. Orsaken var delvis en yttre. Knut
Wicksell hade något tidigare oroat det
akademiska lugnet i Uppsala med nymalthusiska
idéer. Wikner var en kristen. Han bör räknas
till heder framför Viktor Rydberg, om vilken
han i mycket kan påminna, att han vågade
framställa ett för bägge aktuellt personligt
problem i en för den tiden överraskande naken
och ärlig form. Wikner borde ur den
synpunkten alltjämt med behållning kunna läsas
av våra präster och biskopar.
Den sexuella monismen, pubertetens
nödtvungna självälskarattityd som ofta blir
bestående för livet, är från denna nya synpunkt
sedd något som fört med sig en kolossal
betydelse för vår svenska litteratur. Här
inskränks ordet "monism" inte till en oskyldig
fysisk handling. Tvärtom åsyftas hela den
själsliga överbyggnad av jagfixering och
idealbildning, som en introvert känsloinställning
i puberteten bär upp. Den har påverkat vår
kvinnouppfattning. Åtskilligt av vår litteratur
har genom den blivit en pubertetslitteratur,
skriven ut ifrån denna andliga pubertet,
handlande om pubertet, läst av ett folk som utan
att ge akt på fenomenet fogat sig i att som
nationalvitterhet i så stor utsträckning ha en
pubertetslitteratur.
III
30-talets svenska sexualromantik påminte
om nyromantiken. Först kan detta påstående
förefalla absurt men det är inte absurt. Artur
Lundkvist påminte om Stagnelius eller Vitalis,
Gustav Sandgren om Atterbom. I stort sett har
likheterna blivit bestående. D. H. Lawrence var
den nya utländska förmedlaren, som upptagit
Rousseaus aldrig riktigt till marken fallna
mantel. Rousseaus föreställning om livslyckan,
som hos honom klätt sig i sträng
drömkonvention, klädde sig hos Lawrence i en drömd fri
sexualutlevelse. Formerna var andra. Grunden
var lagd av samma slags sten.
Problemet hos de manliga sexualromantikerna
på 30-talet var detsamma som hos
nyromantikerna. Åter var det fråga om "elfenbenstornet".
Åter var det individens förhållande till
verkligheten, som i bäggedera fallen vanligtvis
identifierades med kvinnan. Av förklarlig anledning
har kvinnan hos alla romantiker fått
representera "verkligheten". Det har varit en naturlig
pubertetsideologi. Kvinnan är i regel i
puberteten ännu ouppnådd. Drömmen om henne är allt.
Uttrycken för drömmen om kvinnan hade
bara sen nyromantikens dar förflyttats
kropps-ledes i enlighet med den ökade läsningen av
Naturläran. Den hade i deskriptionen flyttats
från bluslinningen till kjolkanten, från ögonen
och nacken till bröstet och till själva skötet.
Skillnaden ifråga om öppenhet i drömkvinnans
utstoffering var också uppenbar. Men det
utgjorde ingen väsentlig skillnad.
Som jämförelse kan tas Carolinapoemet. Det
är visserligen skrivet av den sextonårige
Atterbom, men Atterbom förändrade sig föga.
Carolina själv var död när dikten skrevs och kunde
inte vittna. Det är fråga om ett slags puberil
nekrofil fantasi.
O hur ofta under höga lindar
sjönk jag i ditt sköt vid Svartåns strand,
och ditt hår, en lek för lätta vindar,
var det ännu mera för min hand.
808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
