Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISMEN OCH LITTERATUREN
Solens milda morgonskimmer lyste
vänligt på din sköna svanebarm.
Himmelskt löje purpurläppar myste,
när jag kringslöts av din runda arm.
O hur hastigt då försvann minuten!
Glädjevingad dagen flöt förbi —,
när jag låg emot ditt hjärta sluten,
du var Himlen — jag var Gud däri.
Hos en trettitalist som Gustav Sandgren blir
tillochmed föreställningen om Sanningen en
pubertetssymbol. Identifikationen går i tre
trappsteg. Först är det igenkännandet av
sanningen som en naken kvinna. För det andra
är det om hon inte så att säga tillhör gänget.
För det tredje, vilket inte direkt utsägs, kan
hon identifieras med betraktarn själv.
Och sanningen var lik en ung kvinna
som stod naken på torget
badande sina skära lemmar
i det flödande solljuset,
ren och oskyldig ...
Men några av de unga sade:
Månne hon inte är en av oss?
Deolätusproblemet är framförallt det eviga
pubertetsproblemet, frågan om hur man ska
kunna glömma sitt monistiska jag för att
istället polyistiskt kunna gå upp i något annat
könsobjekt, kunna älska en kvinna,
förutsatt att man lyckas få tag i någon. Vanligen
sker det inte. Självbespeglingen blir dit
man når.
Den vuxne, som borde ha den typiska
pubertetsmentaliteten bakom sig, lyckas nästan lika
illa därför att han en gång bundit sig så starkt
vid det egna jaget att objektkärleken inte
förmår slita honom bort ifrån sig själv. Särskilt
gäller detta de känsliga själarna, poeterna,
konstnärerna. Men det gäller iövrigt sågottsom
alla mänskor.
I sin dikt "Narcissen" säger Atterbom:
En sinnebild av konstens söner,
jag blomstrar endast i min dröm,
och döv för livets varma böner
mig själv blott ser i livets ström.
Och i en annan strof, ur en annan dikt,
"Del-phines grav":
Varför strävar så inåt allt, som lever och röres?
Hvi är kärleken själv blott ett begär att förgås?
Hvi är diktningen mer än njutningen? Drömmen än
vakan?
Minnen och hopp, varför smältas de ej i ett Nu?
Hypokondrikern Atterbom känner själv sin
medicin men förmår inte ta den. Han låter
Cyprinus i "Fågel Blå" säga:
Avbryt mig ej — försänkt i Edra drömmar,
Ni kan ej, vill ej njuta jordens prakt,
och harmas dock, att Ni den icke njuter!
Bemöda Er att fly Er själv, och lev
mer i naturen och i dikten mindre.
Gustav Sandgren har veterligen inte skrivit
direkt om narcissen, men hela avdelningen "På
äng och strand" så sent som i diktsamlingen
"Partisan" 1944 visar ett tydligt motstycke till
Atterboms diktcykel "Blommorna". Han har
också en dikt som heter "Mannens dröm om
kvinnan" och lyder:
Blott var och bliv och vila
i tystnad och i mig
och brus av stjärnesånger
ska skimra genom dig.
Just hos Sandgren är exemplen på
parallellen till Fichtes och nyromantikernas
filosofiska grundsyn talrika. Han skriver:
Hänförd och ljusbestrålad
tändes mitt väsens dag
då jag förstod att Alltet
var samma ord som Jag.
Att Gustav Sandgren här utvalts som
exponent för 30-talets sexualromantik och för det
som här har kallats monismen i denna dikt,
beror på att han är typisk. Med sin eviga
spelman, sin pubertetsälskade som tas så många
gånger i dikterna men i verkligheten så sällan,
uttrycker han något allmänt i sin tids svenska
lyrik. Hela den trettitalistiska
sexualroman-tiken var en stor demonstration av
pubertetshämningarna inför kvinnan. Den tog sig också
3 BLM 1947 X
809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
