Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bundet företogo sina ganska långa
handelsresor genom landet. Av allt detta har man inget
intryck i Fridegårds skildring, som alltför
ensidigt tar sikte på den enkle jägarens
utomhusliv. Det torde givetvis vara sant att
inomhus-tillvaron spelade mindre roll då än nu,
åtminstone sommartid, men nog hade det varit
intressant få reda på hur virket behandlades
och spräcktes, hur husen timrades, hur de
tätades, taktäcktes och såg ut inuti — konsten
att bygga med risflätning och lerklining
liksom konsten att torvtäcka, att bereda träkärl
av det slag som lapparna använda och bygga
gärdsgårdar av den typ som fortlevat ända
till 1900-talets början anses ju säkert vara av
stenåldersursprung. Fanns där inga
musikinstrument, inte ens trummor och näverlurar?
Sjöngs där aldrig i stenåldersbyarna, och hur
lät sången, som lappjojkning? Bryggdes där
ingen rusdryck och hölls dans, som i alla
stenålderssamhällen, som ännu bestå? Fanns där
ingen andlig kultur, med långa mytologiska
och kosmologiska dikter, som australnegrernas,
visor och kringvandrande sagoberättare? Hur
var samlivet organiserat mellan kvinnorna och
trälarna, var för sig och inbördes? Åtminstone
i tätbygderna, kring Göta älv, Falköping och
pålbyggnaderna i Östergötland måste central
hövdingamakt med funktionärer, rättskipning
och vissa andra institutioner ganska tidigt ha
utvecklats, hade man ingen känning alls av det
i de randbygder, som Fridegårds jägare hålla
sig till? Höll sig klädedräkten verkligen lika
alla de minst femtusen år, det här är fråga om,
som en enkel djurhud, ända till dess
bronsåldersmanteln av filt helt plötsligt kom?
Snidade man bilder av trä, som indianernas
totem-pålar, och målade dem? Det finns inga
fornfynd av ben och sten, som överlevt för att
hjälpa oss besvara dessa frågor, endast den
analogistyrda fantasin kan göra det, men
fantasin får ej hålla sig alltför ängsligt tätt
till fornfynden; resultatet gör då intryck av
en torftigare existens, än verkligheten
någonsin var. Fridegård tiger.
I fråga om invandringshistorien ansluter sig
Fridegård till den moderna uppfattning som
antager tre huvudvågor, renj ägarnas,
gång-griftsfolkets (som sammankopplas med in-
förandet av åkerbruk enligt svedjemetod) och
båtyxfolkets (med vilka följde hästen och
boskapsskötsel i stordrift). Alla tre
invandringarna låter han försiggå i huvudsak efter
samma schema, som ekonomiskt betingad men
politiskt odirigerad vandring av små grupper,
enskilda familjer och små stammar med några
få familjer. Men fråga är om icke den tredje
invandringen, som allmänt liksättes med det
indogermanska språkets, företogs i mycket
större och planmässigare sammanhang, som en
verklig militär invasion i en eller flera etapper?
Indogermanernas snabba expansion från
begränsade boplatsområden i södra Ryssland till
Kinas gränser i öster, Atlantiska havet i väster
och Medelhavet i söder är stenålderns största
politiska tilldragelse. Den skedde ju av allt att
döma under loppet av endast cirka ett tiotal
generationer och sätts allmänt i samband med
uppfinningen av rytteriet, som gav det
indogermanska folket samma militära
överlägsenhet som senare eldvapnens uppfinning gav åt
européerna i den stora världsdansen. Men i så
fall ha storhärskare av Hågakungens och Ivar
Vidfämnes typ gjort sig gällande redan under
den senare stenåldern; och varför kunde vi ej
få skymta dem, åtminstone strukturen av deras
välde.
Antagligen har väl Fridegård, som är en
lärd man, sina svar på dessa invändningar och
efterlysningar, och det viktigaste är väl det,
att han icke velat dikta på fri hand mer än
absolut nödvändigt, hellre tigit. Det må också
understrykas att anmärkningarna ingalunda
gjorts ex cathedra, endast som önskemål från
en intresserad läsare. När det gäller
natursynerna har Fridegård haft säkrare mark, och
där har han diktat starkt och fritt. På sätt och
vis liknar hans färd genom tiderna en
järnvägsresa genom Sverige: enformigt, men
storslaget, samma slags skönhet överallt. Om några
blad med kronologi och kanske
fyndtäthets-kartor bifogats, hade arbetet blivit den
förträffligaste läsebok för skolorna i vårt lands
äldsta historia. Kanske blir den det ändå, och
kanske skall den för en generation framåt bli
för svensk stenålderskunskap vad "Nils
Holgerssons underbara resa genom Sverige" varit
för svensk geografi. Ebbe Lindé
829
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
