Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
stående av en eller flera släktskapsbefryndade
familjer. Den ena boplatsens folk vet föga av
sina grannar på nästa boplats, än mindre
någon överhet. "Härnadstågen" bestå mest i
att man smyger sig fram och knycker ett åtrått
föremål eller en kvinna vid en främmande
lägerplats och sedan kvickt springer sin väg.
Kärlekslivet är utomordentligt enkelt och
ungefär lika fritt som uppträdandet på jaktstigen,
med kvinnorna som passiva villebråd. Av
människors död görs föga väsen, och ofta slår man
ihjäl varandra, men sadism à la
indiangrymheter saknas, ej heller har Fridegård begåvat
sina stenåldersbor med något religiöst
offerväsen i orientalisk stil. På det hela taget var
det väl inte så stor skillnad på psykologin hos
stenåldersfäderna och hos en nutida bondgrabb
från Hälsingland, eller dito masthuggskalle.
Så menar åtminstone Fridegård, och han
har nog allmänna meningen bland
nutidsforskarna med sig; men säkert vet ju ingen. Den
fridegårdska pendeln har svängt långt sedan
"Trägudars land", där Heidenstams
romantiska syn i stort sett ännu rådde, fast det hela
sågs ur proletärperspektiv i stället för ur
hövdingasätet; fråga är om den icke kan ha
passerat rätta jämviktsläget. Kanske är den
nuvarande ståndpunkten i lika hög grad färgad
av vår tids ideal, folkhemsdemokratism,
individualism och strävanden för sexuell frigjordhet,
som Heidenstams var det av kärlek till
stormaktstidens stormannavälde, och därför i grund
och botten lika ohistorisk? Att en och annan
detalj är det, torde vara säkert. Vid ett
tillfälle låter Fridegård en kringstrykande
stenåldersman, som inte på länge haft en kvinna,
så upptändas av begär, att han störtar in i ett
främmande läger och hastigt våldtar en kvinna
som han ser där, innan mannen hinner ut ur
en av de närbelägna hyddorna. Kvinnan värjer
sig först, men fogar sig när hon märker att
han inte vill ta djurhuden från henne, som hon
först trodde, och ligger sedan kvar och ser upp
mot natthimlen. Mannen som skyndar till
förstår vad som hänt och lugnar sig också när det
inte var något värre, knyter bara näven efter
missdådaren. Denna historia bär långt mera
prägel av en libidinös fantasi ur det
primi-tivistiska 1940-talet än av en verklig
tilldragelse i primitiv stenålderstid. Människan är av
naturliga skäl så värnlös vid coitus, att
självbevarelsedriften om ej annat bjuder henne
uppsöka en skyddad vrå för ändamålet, och
denna mekanism måste vara verksam också
hos primitiva, ja, särskilt hos dem; några
psykologer ha ju rentav velat härleda den
sexuella blygheten ur denna rot av realfruktan:
det är farligt att ge sig hän. Så typiskt
mans-betonat som stenålderssamhället av allt att
döma var (och är också hos Fridegård) så var
nog den sexuella äganderätten tidigt utvecklad.
Kort sagt, att bete sig så som Fridegårds man
den gången, med främmande hyddor runtom,
det hade varit, tro vi, rena självmordet.
Omöjlig ur annan synpunkt är den scen
alldeles i slutet av boken, där en invandrare söder
ifrån får syn på några av de norrländska
villebrådsmålningarna och skjuter på dem med sin
pilbåge i tro att det är verkliga djur, och sedan
springer. Om en stenåldersman verkligen skjutit
på dessa bilder (man har visst gjort något
flintspetsfynd i närheten av en) så har det
säkerligen varit på okynne eller av magiska
skäl, för att minska fienders jaktlycka eller
öka sin egen, men att han skulle ta fel på
målade och riktiga älgar är alldeles otänkbart,
lika orimligt som att en nutida turist skulle
göra samma misstag, ja, ännu orimligare, så
vana skogsmän som folket den tiden var.
Överhuvud tror jag att Fridegård har en tendens
att tänka för lågt om förståndsgåvor och
hämningar hos stenåldersfolket, och därför
framstår också livet bland dem hela tiden så
onyanserat och odifferentierat som det kanske också
verkligen var på ren jägartiden, men
näppeligen fram mot periodens slut. Man bör nog
akta sig för att se kulturutvecklingen som ett
ständigt framåtskridande i kunskaper och
färdigheter, verkligheten är mer komplicerad än
så. Samtidigt med att nya kunskaper komma
med nya verktyg, försvinna en massa gamla
kunskaper med de gamla verktygen. Vem kan
nu slå flinteggar eller göra upp eld med fnöske
och trä med samma skicklighet som stenålderns
män? Och vem vet nu hälften så mycket som
de sannolikt visste om villebrådens vanor och
psykologi, när det gällde sköta ett ljuster eller
gillra en fälla? Det behövs specialkunskaper
till sådant, och därmed följde tidigt
specialisering. Särskilda yrkesmän i vidje- och
bastberedning, nätbindning, benarbeten, kanske
också pälsberedning, och alldeles säkert i
yx-och dolktillverkning torde ha uppträtt ganska
tidigt, liksom handelsmän funnos, som regel-
828
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
