Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
miska i historien, utan det statiska, som det
intresserat författaren att ge uttryck åt, och det
statiska representeras framför allt av Tomas’
själsstruktur, hans ungdomliga överkänslighet
och den överstarka medvetenhetens plåga, som
tvingar honom att analysera sönder allt i sina
handlingar, även analysen — de hundra
speglarnas själsfenomen; och vidare av atmosfären
i själva skådespelaryrket som sådant, inte den
yttre med sminklukt och strålkastare och det
där, utan den inre, med dubbelspelet mellan
sken och verklighet. Framställningen brister
ofta sönder i löst sammanfogade
dagboksreflexioner, av ganska luftigt innehåll, och får
i andra passager, ej blott i första kapitlets
scenmonolog, en rytmisk svikt och medveten
avrundning, så att man nästan bara behövde
dela upp den på versrader för att kunna läsa
den som modern orimmad dikt. Det brukar
anses vara ett stilfel med lyrisk rytm i
prosadiktion. Men finns det ett stilfel som inte gjorts
eller kunde göras till stilprincip?
Den relaterade "handlingen" inramas av en
sorts prolog och epilog. I prologen händer det
inte stort mer än att de olika skådespelarna på
sina olika sätt gå hem över scengolvet, och en
av dem, Tomas, snubblar och beslutar stanna
över natten. I epilogen brinner teatern. Det är
typiskt för Erland Josephson att man aldrig
får någon som helst visuell bild av branden,
bara av dess bleka reflexer i de olika
sujet-ternas tankeliv. Det vilar över hela boken en
ton av resignerad spleen och trött melankoli,
men också en energisk omsorg om
formslip-ningen, som båda tillsammans vid alla
olikheter (framför allt frånvaron av poängteknik)
kan erinra om Hjalmar Söderbergs och Uno
Engs historietter. Dekadent formalism, skulle
ryssarna säga. Det hela tunt ibland, och ej
särdeles sammanhållet, men artistiskt nog och
långtifrån ointressant. Ebbe Lindé
Okänd man
Arthur Omre: Okänd man. Översättning av
Heidi Parland. Bonniers 1947.
10:—.
Det är att beklaga att man i brist på en mera
täckande benämning har måst sätta etiketten
kriminalroman på Arthur Omres böcker. De
har kriminalromanens spänning, men spän-
ningen är hos Omre aldrig självändamål,
beräknad på sensation och underhållning; bakom
den laddade, elegant utarbetade handlingen
visar han fram en hemlighetsfull kännedom
om brottets innersta väsen, och hans
människokunskap, som kanske har fått sitt djup av de
många årens kringflackande journalistliv, är
förbluffande.
"Kristinus Bergman" (i den sällsynt
valhänta finlandssvenska översättningen omdöpt
till "Okänd man") rör sig inom samma sfär
som sina tre stora föregångare "Smugglare",
"Flykten" och "Suckarnas bro" och bildar
tillsammans med dem på sätt och vis ett avslutat
helt. Liksom tidigare har han här skildrat en
speciell typ av brottslingar, människor som
kommit på kant med samhället — ur
samhällets synpunkt; själva känner de sig inte
förtappade, de lider alla av olycklig kärlek till det
välordnade samhälle som bär den egentliga
skulden till den riktning deras liv tagit, och
Omre har gång på gång skildrat hur dessa
människor strävat att efter förmåga inlemma
sig i gemenskapen. Omständigheterna — i
allmänhet miljön — har fört dem in i ett
tvångsläge, men de är inga ofria miljöprodukter,
Vélan vital lever innerst inne frisk och oanfrätt.
De befinner sig alltid på flykt, men man anar
att flykten har ett mål. Personerna i Omres
böcker är alltså endast skenbart
undantagsmänniskor. Yrkesmasken kan endast förvilla
för några ögonblick; under den hittar man
allmänmänskliga egenskaper, och man letar
fåfängt efter hisnande patologiska djup. Ofta
har man för resten ett intryck av att det mera
är brottets än brottslingens psykologi som
fängslar honom, och man kan ibland tycka att
hans personer har fått en otillräcklig
psykologisk motivering för sitt handlande.
I "Okänd man" får temat brott och straff,
brottsling och samhälle sin avslutning i en
klar bekännelse till människans förmåga av
val och en fast tro på naturens goda
läk-hull, på människans oförstörbara egenvärden.
Kristinus Bergman (som framstår som syntesen
av den brottslingstyp Omre vill skildra) har
efter en lyckad bankkupp slagit sig ner i en
avkrok, sopat igen alla spår efter sig, köpt en
liten gård och medvetet sökt arbeta sig in i den
gemenskap med människorna som samhället
alltid har stängt honom ute från. Hans
förflutna kommer i dagen, och han får ett lång-
839
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
