Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
en brutal kraft, som är storartad i sin effektiva
exakthet; t. ex. följande skildring av en get
som skall föda i bergen i Tunis medan dimman
och gamarna kommer:
Hon låg på sidan med halsen utsträckt och benen
styva som käppar. Men medan jag stod där kom
molnen och överföll mej precis som av finkänslighet
med geten. De kom strykande snabba och råa. De
vräkte sej över allting med en kolossal kraft, vräkte
sej över klipporna och höglandspinjerna, som var
söndersargade i topparna efter slagsmål med ovädren,
de störtade sej ner för branterna och stupen tungt
som vagnarna vid en järnvägskatastrof. De levde,
töckenmassorna, på ett skrämmande vis för den som
vant sej att betrakta molnen som något saktmodigt
och ulligt och menlöst –-. Jag stod mitt inne i
molnen och frös häftigt och kände en sorts kväljning
av att töckentumultet pågick ljudlöst, eller av att inte
ett ljud hördes från grottan. Jag lyssnade noga men
hörde bara röster från en gamflock som slagit sej ner
på marken ett stycke ifrån mej. Gamarna samtalade
vänligt och sorgset, de har vackert djupa, råmande
läten som orglar. Men plötsligt rämnade töcknen rakt
över mitt huvud, och solstrålarna genomborrade mej
ögonblickligen, allting rök och ångade, marken,
bergen, träden, kläderna och mitt hår. Från pisten såg
jag rakt ner i en dal. Djupt inunder mej stod en liten
regnbåge över en halmtakstäckt by.
Och gamarna i en flock på femton, tjugu
äter upp den nyfödda killingen.
De doppade sina huven och halsar som verkade
nakna av skabbighet i sitt offer, slet och svalde
långsamt och en del stod redan avsides och smälte sina
tuggor. När de upptäckte oss tittade de på oss med
lugn, överlägsen blick — —. En och annan av
gamarna lyfte till flykt, en svår och mödosam
lyftning. De öppnade sina grova, trasiga vingpar som
redan förut stått till hälften öppna, sprang tungt
framåt i en lång ansats, tog några tölpiga hopp och
slog till luften med vingarna — när de lyckats kravla
sej en manshöjd opp i luften upphörde vingslagen,
med ett ryck slängde de av sig tyngdlagen och sköt
oppåt bara med sin egen önskan. Getmodern låg stilla
och såg på dom.
Jag har givit detta citat så utförligt, därför
att det bättre än omskrivningar ger ett begrepp
om Sjögrens konkreta skildringskraft, när den
är som bäst; också om hans "demoni", den
latenta känsla av tillvarons barocka grymhet,
som han kan förmedla, och som är något helt
annat än känslolös "hårdkokthet". Vad
Sjögren å andra sidan också har kvar är sin
benägenhet att stapla litet för mycket av bisarra
händelser och komplicerande situationer på
varandra i för obruten följd; det är avsett att
hindra att intresset någonsin slappnar, men
verkar tvärtom; man tröttnar, som när en
alltför detaljrik film vevas i alltför hastigt tempo.
Anmälaren åtminstone har stundom råkat ut
för den malören, mer än i de föregående
böckerna, vilket icke hindrar att han oftare
än en gäspning uppstämt ett hjärtligt flatskratt
och stundom känt den där sugningen, som är
släkt med ångest, men ofelbart gör att man
går tillbaka och gång på gång uppsöker den
episod som väckte känslan, t. ex. just
gamepisoden och dess fortsättning. Så kommer ju
intresset från den exotiska miljön till — efter
Frank Hellers bortgång är Peder Sjögren
ensam om att, med sina ganska annorlunda
medel, skriva autentiskt och underhållande
om äventyrliga svenskar i medelhavsländernas
färgstarka och finurliga folkvimmel.
Ebbe Lindé
Melankoliska inblickar
Erland Josephson: Spel med bedrövade
artister. Bonniers 1947. 5: 75.
Två skådespelare, kamrater och goda
vänner, uppvakta båda samma unga dam i
ensemblen. Den ene, Tomas, vinner henne och
den andre känner sig trist. En tredje, äldre
kollega, erfaren och självsäker, tar henne halvt
mot hennes vilja vid ett obevakat tillfälle; och
fast episoden för honom bara betyder en extra
skalp vid bältet, att i förtroliga stunder skryta
med, och för hennes medvetande än mindre,
så gör det ändå slut på hennes känslor för
Tomas på något sätt, och nu är det dennes tur
att vara bedrövad.
Inte mer, inte mycket mer är
berättelseinnehållet i Erland Josephsons nya bok. Det är
absolut i tunnaste laget för den som till
äventyrs fordrar att en roman framför allt skall
handla om något och ge plastisk insikt i ett
händelseförlopp med levande agerande
gestalter. Men roman är nog heller inte rätta
genrebeteckningen för dessa nio sammanförda
"inblickar i en historia". Man brukar tala om
centrallyrik, och menar då den som bara direkt
uttrycker diktarens egen personlighet med dess
stämningar och problematik. Kanske kunde
man på samma sätt tala om centralprosa, och
mena precis detsamma, fast i obunden form.
Något sådant gäller det. Det är inte det dyna-
838
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
