Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Waughs satiriska skildringskonst är lika
stilsäker vare sig den går ut över det stora
nyhetsmaskineriet på Draken, den primitiva
civilisationen i Ishmaelien eller Williams fridfulla
barndomshem, Boot Magna.
Översättarinnan (eller någon annan) har på
ett ställe satt FN i stället för NF, ett
aktualise-ringsförsök, som emellertid är dömt att
misslyckas. Det är idyllen hos det trettiotal, som
i krigets skugga ännu hoppades på fred ett slag
till, som helt präglar boken. Vi är ännu kvar
i den tid, då det var ett slags familjebestyr i
vissa kretsar att regera England, då charmfulla
värdinnor som mrs Stitch och den flerstädes
förekommande lady Metroland ännu spelade
den viktiga, konsultativa roll bakom kulisserna,
som väl nu övertagits av fackliga
förtroendemän och då en stor internationell finansman
ännu kunde fungera som den mystiske mannen
i en intrig utan att bli föremål för vare sig
hätsk svartmålning eller heroisk apostrofering.
Waugh trivdes av allt att döma inte så illa i
den världen, hans satir är snarare överlägset
accepterande än avståndstagande. Överlägsen-
heten är ju för övrigt en viktig ingrediens i
hans författarattityd. En irländsk författare,
Donat 0’Donnell (som av rädsla för den
katolska censuren i sitt hemland skriver under
pseudonym) har nyligen i en kritisk Waugh
-studie visat på det drag av snobberi, som låder
vid det mesta av vad Waugh skrivit. Detta är
utan tvivel riktigt; många poänger i
skildringen av Ishmaeliens politiska liv tas nog hem
genom listigt utnyttjande av den vite läsarens
överlägsenhetskänsla gentemot de okunniga
svartingarna och alla de små lustigheterna om
mrs Stitch eller hennes medsystrar i societeten
har samma ton av skälmsk förälskelse som en
Karl Gerhardvers om Ebba Bonde eller Else
Kleen.
Den livsstil som Evelyn Waugh tar parti
för i denna bok torde dock numera ha små
möjligheter att göra sig gällande (betydligt
bättre är väl utsikterna för den katolicism han
i andra böcker engagerat sig för).
"Pressstopp" kan lugnt läsas som en ovanligt kvick
och välgjord underhållning.
Åke Runnquist
Spanskt
Bartolomé Soler: En hustrus ära. Roman.
Översättning från spanskan av
M. J. P. Casanovas. Fritzes
1947.10: 75.
Camilo José Cela: Pascual Duarte.
Översättning från spanskan av Alfred Åkerlund.
Hökerbergs 1947. 6: 50.
År 1923 redan utsände Bartolomé Soler sin
katalanska bonderoman "Marcos Villari", som
kommit att räknas till det moderna Spaniens
klassiska verk. Först nu, nära tjugofem år
senare och sedan Franco, "Guds soldat",
undertryckt all litterär produktion på
katalanska språket, föreligger den i ypperlig svensk
översättning, vartill Artur Lundkvist
medverkat, under den föga lockande titeln "En
hustrus ära". Det är ett exempel på hur svårt
den iberiska litteraturen har att leta sig fram
till vår bokmarknad. Men bättre sent än aldrig
— bekantskapen är i hög grad värd att göra.
En fläkt av den stora epiken genomandar
onekligen denna stillsamt framflytande be-
rättelse om livet och arbetet vid en katalansk
gård under seklets första årtionde. En doft av
soldrucken jord, skördarnas rikedom och
vinets fyllighet, av en sund, livsstark
sensualism slår en till mötes från dessa sidor, där
läsaren också finner grandiosa naturscenerier,
slagregnens och hagelbyarnas katastrofer,
torkans gissel, som kommer grödan att
förbrännas, jorden att spricka, slutligen också de
dagliga bestyrens, födandets och dödens evigt
växlande rytm. Över allt detta står en hetare
luft, en mer rödflammande aftonhimmel än
vad vi nordbor äro vana vid. En viss monotoni
i anhopningen av olyckor har berättaren gjort
sig skyldig till. En son till gårdsfolket ryckes
bort i barnaåren av den översvämmande ån,
en annan blir i värnpliktsåldern uppslukad av
Alfons XIII:s gloriösa armé och stupar för en
riffkula i Marocko. Men hemskast av allt är
det då husmodern blir våldtagen av en
landstrykare en kväll på en enslig väg; från den
dagen vilar den dystra hemligheten tung över
gården, tystar ned skratten, kväver all livs-
843
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
