Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
glädje, bringar dotterns blomstrande ungdom
att förtvina i jungfrulighet och kommer den
drabbade själv att sjunka allt djupare i apati
och själsligt sönderfall, medan maken öppnar
lador och lider för de kringströvande tiggarnas
gräshoppssvärm i det bedrägliga hoppet att en
dag finna våldsverkaren och hämnas skymfen.
Efter hustruns död förefaller det ett tag, som
om lycka och välstånd skulle vända tillbaka
till gården, berättelsen höjer sig till en hymn
åt fruktbarhetens alla makter, hos jorden, hos
människor och djur — tills den sista
katastrofen, ett vägras, skövlar de två återstående
vuxna barnen . . .
Centralfiguren i berättelsen är inte hustrun
utan mannen, ärren datorn själv, Marc Villari,
denne starkvuxne, lågmälte, godhjärtade och
rättsinnige jordens son, som på sina breda
axlar burit alla bördor och alla olyckor, som
i tårlös, strängt återhållen sorg ständigt rest
sig på nytt efter ödets till synes blinda, alltid
brutala slag — "Gud är Gud"; han växer efter
hand till monumentala mått, en spansk Job,
bestulen och plundrad på allt, och i en patetisk
slutscen, med en gest av vild men ordlös
hädelse låter han elden förtära det krucifix som
beskyddat hans barns döda kroppar — innan
han själv söker döden. Men inte heller här
faller berättelsen ur den artistiskt behärskade,
mänskligt serena ton som ger den dess
betvingande makt.
Från Spaniens nordvästra hörn till dess
sydvästra, från Katalonien till Estremadura, från
gränstrakterna mot Frankrike till dem mot
Portugal föres man, då man övergår från
Solers berättelse till Camilo José Celas roman
"Pascual Duarte", som, också den, har
betydande förtjänster, fastän det är svårare att göra
rättvisa åt dem tvärsigenom en dilettantmässig
översättning; kunnighet i spanska utgör ju
ingen garanti för förmågan till konstnärlig
behandling av det egna språket.
Till det yttre en dödsdömd förbrytares sj
älvbekännelse är denna historia mindre episk än
dramatisk; den är grymmare, har en mer
dunkelglödande kolorit än den andra boken,
men den utspelas i en liknande, ehuru vida
torftigare, mer utarmad allmogemiljö. Även
här rör det sig om dyster fatalitet: en rad
olyckor hopas över den arme Pascuals huvud,
men i lika hög grad växer tragiken fram ur
människornas egen svaghet och ondska. Redan
det spanska originalets titel utvisar, att boken
är tänkt som en familjetragedi. Pascual växer
upp i en liten jordbrukarby med bländvita hus
under obarmhärtigt gassande sol men också
under oerhört fattiga och svåra förhållanden.
Gräl och snusk, hugg och slag höra till
dagordningen, systern råkar snart på villovägar
och blir en allmän flicka, och fadern, en
vildsint bråkstake till portugis, dör i ett anfall av
rabies, medan modern föder till världen deras
yngste son, en vanskapt imbecil, som
framsläpar några år av en eländig tillvaro innan
han befrias. Pascuals hat till sin mor födes då
han ser henne skratta åt hur brodern
misshandlas, då hon står utan tårar vid hans död.
Från den stunden växa hatets dunkla makter
inom honom med förtärande styrka, hållas i
styr av den korta kärlekslyckan med Lola,
hämta ny kraft då Lola kastas av hästen och
får missfall, hejdas åter av några månaders
fadersglädje för att blossa upp med ny och
ökad makt då barnet dör och han stänger till
om sin sorg, medan hans tre kvinnor, modern,
systern, hustrun, kväva honom under sina
eviga litanior, sina korpsvarta sorgedok, sitt
inbördes gräl och sitt gnat på honom, sitt
outhärdliga kjolregemente. Rädd för sitt eget hat
flyr han från byn, irrar omkring i landet,
prövar alla sorters kroppsarbete, försöker
förgäves få ihop pengar för att ta sig över till
Amerika. Vid hemkomsten väntar Lola ett barn
med samme bydonjuan som tidigare förstört
hans syster och låtit honom känna skymfen in
i märgen. Den bekännelse han avtvingar henne
medför döden av sinnesrörelse, och det är både
systern och hustrun han hämnas då han stryper
"Eldgaffeln" till döds.
Efter tre år i tukthuset, där han uppfört sig
mönstergillt, slipper han ut och försöker börja
ett nytt liv med en kvinna som länge älskat
honom, men åter är modern där med sin
benhårda ovilja, sin perversa glädje vid att riva
upp hans sinne, sin ofördragsamhet mot hans
andra hustru, och så finns det ingen återvändo :
i en ohygglig scen, där hon sätter sig till
våldsamt motvärn, sticker han kniven i hennes
strupe och erfar bara en oändlig lättnad
efteråt; hans djupaste drift har äntligen
tillfredsställts. Om hans senare öden framskymtar
844
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
