Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
än det litterära omdömet. Egentligen finns det
väl bara en holländsk bok som kan sägas
åtnjuta en mera allmän och stadgad
uppskattning här i landet, nämligen Multatulis
"Max Havelaar". Författarinnan behandlar den
ganska utförligt och gör i det sammanhanget
en intressant jämförelse mellan dess författare
och Strindberg. Men i det fallet liksom
överhuvudtaget behåller hon sin kritiska sans.
Långtifrån att försöka blåsa upp nationella
storheter till mått, som de inte kan fylla, håller
hon snarare sina värderingar i underkant.
Sedan man konfronterat egna iakttagelser med
hennes omdömen och konstaterat detta,
accepterar man med förtroende hennes ledning, så
mycket mer som den förefaller baserad på
personlig kännedom om flertalet av de
behandlade diktverken. I många fall har hon
också beledsagat sina karakteristiker med egna
översättningar av prosa eller poesi. I all sin
knapphet bidrar dessa små provbitar till det
livfulla intryck hennes framställning gör.
Hollands litteratur följer ju i stort sett den
allmänna gången i västerlandet. Den mottager
impulser från fransk, tysk och engelsk
litteratur i ungefär vanliga proportioner och
utformar dem efter sin egenart, där förkärleken
för det robust pittoreska utgör ett markerat
inslag. Frånsett "Reineke Vos" och "Det gamla
spelet om Envar", som möjligen är av
holländskt ursprung, har den knappast lämnat
några bidrag av självständig betydelse till den
europeiska prosaberättelsens utveckling, och
den dramatiska litteraturen är påfallande
fattig. Liksom hos oss är det poesin, som kan
uppvisa den rikaste blomstringen, den största
egenarten och de enda namn som håller måttet
vid en jämförelse med andra nationer, och
liksom hos oss är den förbehållen en begränsad
språkkrets och därmed avskuren från
möjligheten att göra sig gällande i ett vidare
sammanhang. Ett namn som Vondel t. ex. har för
holländarna själva samma klang som låt oss
säga Ronsard för den övriga världen, men hur
många har hört det utanför en skara
special-intresserade?
Doktor Muusses har inskränkt sin
framställning till att omfatta enbart Hollands litteratur.
Den flamländska har hon gått förbi, och det
kan försvaras både av utymmesskäl och andra
orsaker, men det är icke desto mindre att
beklaga. Den äldre litteraturen är ju gemensam
för de bägge delarna av Nederländerna, och
det är först med nationalismen under
1830-talet och senare som flamländarna i Belgien
har fått en egen litteratur. Författarinnan
jämför dess ställning med den finlandssvenska i
förhållande till den rikssvenska, och det är
väl på ett ungefär riktigt. Rötterna är
gemensamma, grenverket varierar på grund av
olikheter i det atmosfäriska trycket. Den
flamländska litteraturen kan inte uppvisa samma
rikedom som den holländska, och det är därför
föga sannolikt att den blir föremål för en
särskild framställning. Så mycket värdefullare
skulle en skildring av de viktigaste
strömningarna och personligheterna inom den ha
varit i detta sammanhang. Man kanske vågar
hoppas på att doktor Muusses gör ett sådant
tillägg i en kommande upplaga.
Thure Nyman
Männen kring drottning Viktoria
Knut Hagberg: Viktoria, drottning av
England. Wahlström & Widstrand
1947. 12:50.
Knut Hagberg har utgett en biografi över
drottning Viktoria som åtminstone vad
kompositionen beträffar återgår på en serie 1936
hållna radioföredrag, betitlad "Männen kring
drottningen". Kapitlen har i flertalet fall
komponerats som fristående enheter och uppkallas
efter de män som spelade den största rollen
i drottningens liv — Lörd Melbourne, prins
Albert, skotten John Brown osv. Säkert erhöll
den kvinnligt mottagliga drottningen ett
dominerande inflytande från åtminstone några av
dessa personer, men Viktoria själv riskerar
att alldeles förblekna i en på detta sätt
komponerad biografi, och det är just det som
i detta fall har inträffat. Enligt mitt ringa
förmenande är detta ett formellt fel — ett brott
mot vad man med skäl väntar av en biografi.
Men å andra sidan kan detta
kompositionstek-niskt motiverade effacerande av drottningens
850
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
