Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
personlighet sägas vara sakligt berättigat, ty
drottning Viktoria var utan tvivel sina
premiärministrar betydligt underlägsen både som
personlighet och intelligens. Det torde f. ö. vara
de konstitutionella monarkernas vanliga
predikament. I förordet hävdar visserligen dr
Hagberg att drottningen har visat sig vara mera
betydande än man tidigare trodde och att hon
under sina talrika dispyter med sina ministrar
’’hade förnuftet på sin sida". Den närmare
skildring författaren senare själv ger av
förloppet förmedlar emellertid ett motsatt
intryck — och det är detta intryck som är det
riktiga.
Den stora konflikten i drottningens liv
vållades av hennes ihärdiga försök att sabotera
tidens stora och nödvändiga reformrörelse,
nämligen den av Gladstone företrädda
liberalismen. Hagberg medger själv att drottningen
därunder försökte "hävda sig som autokrat",
och det kan nog låta säga sig. Man kan tillägga
att hon under sina försök att hävda sig mot
Gladstone dock var så osjälvständig att hon
gentemot honom nödgades åberopa sina
tidigare premiärministrar som auktoriteter. Hon
uttryckte sig i ett brev till Gladstone ungefär
så här: "Drottningen är liberal på samma sätt
som Lörd Melbourne var, men Mr Gladstone är
inte liberal utan radikal." Vad Lörd Melbourne
— drottningens förste premiärminister — hade
sagt och gjort var mycket bra för 1830-talet,
men på 1880-talet gällde det att ta itu med
den sociala frågan, reda opp det irländska
trasslet och äntligen ge arbetarna rösträtt. Den
följande utvecklingen har visat att Gladstones
grepp på dessa frågor var i stort sett sunt och
klokt. Men drottningen hade nu en annan
mening, och med en intensitet utan like
bekrigade hon sin konstitutionellt tillsatte och
av en underhusmajoritet stödde
premiärminister — utan att själv äga konstitutionell hemul
för sitt handlande. Om konflikten mellan
drottningen och Gladstone skriver nu Knut
Hagberg sammanfattande: "Av de två var det hon
som var den ärligare och sannare människan."
Gladstone kommer att överleva denna
bespott-ning. Han är faktiskt tillräckligt stor för det.
Knut Hagberg skriver i förordet att han
i det följande inte ämnar beröra det historiska
förloppets huvuddrag emedan detta kan
förutsättas vara bekant för läsaren. Ibland undrar
man dock hur det är ställt med förf:s egna
kunskaper om dessa ting. På s. 137—38
betecknas sålunda skedet 1688—1841 i Englands
historia som "whig-partiets regeringstid" med
avbrott för de perioder då Pitt, far och son,
samt Lörd Liverpool innehade makten. Det
sägs att de mäktiga whig-familjerna under
denna tid i stort sett avgjorde underhusets
sammansättning men att 1832 års
parlamentsreform omsider vållade deras fall. I alla
översiktliga framställningar brukar emellertid tiden
1784—1832 betecknas som det gamla
tory-partiets glanstid, under det att den föregående
däremot behärskades av whigs och skedet
1832—86 i stort sett bar liberalismens märke.
I Gunnar Heckschers förtjänstfulla arbete
"Parlamentarism och demokrati i England"
heter det sålunda på tal om decennierna kring
1700-talets slut och 1800-talets början: "Under
40 år voro whigs praktiskt taget en ständig
opposition, vilken, med undantag för ett kort
koalitionsförsök i första början av 1800-talet,
betraktades såsom icke regeringsduglig."
Slutligen måste man anmäla allvarliga
principiella betänkligheter mot hela den form av
historieskrivning som dr Hagbergs senaste
arbete (liksom några av hans föregående)
representerar. Den har sin styrka i den
litterära brion och de ofta utmärkt utförda
personkarakteristikerna, men den har en allvarlig
brist i det odlande av det måleriska som tycks
vara dess livsbetingelse. Det är typiskt att den
onekligen mycket måleriske Disraeli puffas
fram som den ledande viktorianska
statsmannen, under det att Gladstone — som inte var
lika pittoresk som sin konkurrent men i
gengäld, under dennes frenetiska motstånd,
genomförde de inrikespolitiska reformer tiden ropade
efter -—- skjuts undan, såvida han inte som sagt
direkt ställs i skamvrån. Om Disraeli skriver
Hagberg att han "som politisk tänkare bland
sina samtida ter sig som Gulliver i Lilliput" —
Disraeli med sina stolliga synpunkter på
judefrågan och sin envetna kamp mot frihandeln
vilken blev själva basen för Englands välstånd
under 1800-talet!
Att Disraeli på det utrikespolitiska området
företrädde flera sunda synpunkter, t. ex. i sitt
beaktande av den tyska faran, bestrids f. ö.
inte. Men Englands utrikespolitik under
Viktoria får i Knut Hagbergs senaste arbete en
mycket underlig belysning. Förf. har av
gammalt ett horn i sidan till Krim-kriget, och han
851
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
