Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
är ingen moralisk hjälte, hon har bara enkelt folks
uppfattning att en katt bör kallas en katt, men när
man börjar bevisa motsatsen för henne vet hon snart
varken ut eller in. Hon snärjs av de skenfagra och
sentimentala argument, som en vördad senator
kommer med, sliter sig fri och snärjs igen. Slutscenen
finner henne efter förvirrad samvetskamp i armarna
på den ungdomliga lynchheroismens representant,
besegrad av köttet och sitt behov av social gemenskap
mer än av de ideologiska flosklerna. Negern och
sanningen är prisgivna.
En besk pjäs, som kan verka frånstötande men är
styv, även scentekniskt styvare än man tror vid första
genomläsningen. Man gör dess räckvidd alldeles för
liten, om man, som skett i Frankrike, i första hand
ser den som ett oartigt mörkmåleri i sensationssyfte
av förhållandena i Förenta staterna. Det är bara
para-digmet. Vad det skall illustrera är
gruppsamhörighetens moraliska problem överhuvud. Om mitt parti
ljuger, har jag då rätt och plikt att i strid mot dess
intresse föra sanningens obetingade talan? Och har
jag mod till det? Frågan är gammal hos Sartre, men
det svar, som antydes, är nytt. Förmodligen är det
mer fråga om en komplettering än en
ståndpunktsändring. Lösningen får sökas i den péguyska
distinktionen mellan "epoker" och "perioder", som
existentialismen upptagit. I stridstider måste de
humanistiska värdena ajourneras och den härmed förknippade
moraliska skulden axlas, men i fredsperioderna må
dessa värden sättas över allt annat, även eget liv
och bekvämlighet. Men i så fall är ju det slags fel,
som den "respektfulla skökan" begår, uteslutande av
intellektuell art: hon förblandar de vitas tyranniska
prestigekamp med en epokal kamp för höga värden?
Det öppnar en diskussion, som sträcker sig vida längre
än flertalet åskådare torde besinna, när de lämna
teatern. Det är ju också Sartres avsikt, han vill tala
till intellektet på samma gång som till den
primitivaste känslan. Hur som helst kunde syftet ej ha
nåtts med det mera näraliggande, att göra en pjäs
om t. ex. patrioter och samarbetsmän i fransk miljö.
Konkreta lidelser skulle då skymt allmängiltigheten,
och ingen skulle sett något mera i framställningen än
ett politiskt partitagande för ena eller andra gruppen.
Göteborgsföreställningen av detta viktiga verk lider
av uttryckets elefantiasis. Det skriks och flåsas mer
än någon har gott av. Torsten Hammaren har många
gånger nått lysande resultat genom sin enastående
förmåga att vispa upp tempo och stämmor, så att han
jagar andan ur åskådarna. Det skall icke förnekas.
Men metoden passar ej överallt och inte här. Det
cyniskt isiga går förlorat. Dessutom förekommer ett
par tydliga felplaceringar. Två intressanta
skådespelarinsatser göras dock, främst Ingrid Borthens i
huvudrollen. Hon tar fram det impulsiva, varmhjärtade och
litet enfaldiga draget hos sin flicksnärta — väl starkt,
skulle kanske Sartre tyckt, för han är ju inte ute
efter en studie i individualpsykologi utan i
allmängiltig situationsproblematik. Ju mindre särpräglat, dess
bättre. Den andra är Herman Ahlsells: han spelar den
vidriga ynglingatyp, som blir hennes älskare och
moraliska bödel, och gör det så man får myrkrypningar.
Sartrepjäsen är kort. I samma program har man
fått rum med en lång enaktare, på svenska kallad
Kärleksgåvan, av Christopher Fry, en fyrtioårig
engelsman ur kretsen kring tidskriften Horizon. Hans
opus är en ganska spexig och tillika ganska
sofisti-cerad återberättelse av Petronius’ anekdot om änkan
i Efesus, som sörjde sin avdöde man så hon beslöt
svälta ihjäl i hans gravkammare, men som lät sig
tröstas av en tillstädeskommen vaktsoldat till den
grad att hon till och med utlämnade mannens lik till
hängning i stället för en missdådare, som vakten
blivit av med under herdestunden i graven. Tonen
svävar mellan Giraudoux och Offenbach, med
utsvävningar i det lyriska och snärtar åt olika håll, åt amors
obeständighet speciellt hos kvinnan (förstås), åt den
konventionella, blott alltför klädsamma sorgen över
hädangångna (stupade i kriget?), åt retorik och
bildningshögfärd m. m., de rent ekivoka skämten ej att
fördölja. Översättningen, av Karl Vennberg, är
förträfflig, och föreställningen som sådan får nog kallas
mer lyckad än Sartreföreställningen. De tre rollerna
gjordes av Ebba Ringdahl, Hjördis Petterson och
Töre Lindwall med en mustighet och spelglädje som
framgångsrikt väjde för den enformighetens fara, som
finns — för stycket är onekligen i längsta laget
utdraget och ordrikt — och som ändå sällan eller aldrig
kiev över gränsen till det vulgära.
På stora scenen i Göteborg står Jean Cocteau för
rusthållet. Denne berättar i sina levnadsminnen om
hur hans skoltid i största möjliga utsträckning
till-bragtes på teatrarnas rader och loger och i svärmisk
beundran för de stora aktriserna, en Bernhardt, en
Réjane. Han har med sorg sett deras solokonst kvävas
i senare tiders samspelsbölja, och han har velat
uppliva den, man frestas säga med konstgjord andning —
med en ny st järnrepertoar alltså. Därav Dubbelörnen,
en romantisk tragedi om en ohistorisk drottning av
Polen eller Österrike-Ungern och hennes kärlekssaga
med den anarkistiske poeten Stanislav, kallad Azrael.
Det är inte alldeles första försöket i den riktningen,
som Cocteau gör. Enaktaren "Vox humana" och ett
par av de pseudoklassiska tragedierna visa samma
omsorg om den stora paranta monologen. Men
"Dubbelörnen" är i motsats till dem rensopad ej blott från
socialt och filosofiskt innehåll — grällare kontrast till
Sartre i det fallet kan ej tänkas — utan också från
krav på egentlig psykologisk äkthet. Teater, som bara
vill vara teater. Det enda äkta i den är kärleken till
gesten och till en förgången tids ceremoniösa elegans.
Skicklighet och glans kan ej frånkännas detta
förbryllande otidsenliga verk av mannen som gör vad
som faller honom in i modernt franskt kulturliv. Men
har det också livskraft? Man tvivlar, trots att publiken
i Paris och London funnit sig mycket villigt till rätta
med Cocteaus cyranoska fyrverkeri av romantisk
kärlek och gripande teaterdöd.
I Göteborg synes framförandet inte bli någon större
publikframgång, och även pressen har ställt sig rätt
kallsinnig. Karin Kavli är utan tvivel en av vårt lands
främsta skådespelerskor, men någon Sarah Bernhardt
är hon inte. Dessa stora gammaldags monologer, där
det kommer an på att verka genom pose och kast och
förskjutningar i stämmans timbre, och där själen ena
ögonblicket skall verka hjälplöst naken för att nästa
ögonblick skrudas i pansar eller hermelinsmantel, allt
det där ligger inte riktigt för henne, fast apparitionen
858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
