Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
de mormodern, inte hade verkat fullt så pekoralistisk
om temat själsförvirring inte hade förbrukats så starkt
av flickgruppen. Alf Sjöberg förtydligar sig ibland för
mycket. Så i scenen då byamännen sjungande drar
förbi det tillbommade sorgehuset; sången ljöd för
stark och påträngande, och inte heller de upphetsade
flickorna fick här fram den oändliga melankoli som
situationen uttryckte.
I denna kvinnovärld finns bara en harmonisk
varelse, trotjänarinnan, en av Elsa Carlssons mest genuina
skapelser, jordiskt sund, frodig i gemytet och genast
på sin vakt när Bernarda visar tendens att stuka henne.
Tora Tejes myndiga, stolta högdragna husmor var
magnifik i sin hätska fanatism, skrämmande i sin
perversa monomani. En drottning bland häxkvinnor. Med
hammarkraft i repliken. Som sinnebild av livsskräck
och intolerans var hennes Bernarda av monumentala
mått.
I ett dödens rum införs vi också i O’Neills stycke.
För ovanlighetens skull är Dramatens bägge scener
denna gång uppdelade som mans- och kvinnosida:
Sr, iskarlen kommer! har nämligen så när som på
några små horor bara mansroller. I det här speciella
fallet innebär detta bland annat att den livsskräck som
exponeras på stora scenen har fått helt andra uttryck,
att neurosens etikett här är alkoholism. Krogen är
emellertid inte vilken sylta som helst: Restaurang
Hopplösheten, Café Slutstationen, Hotell Havsbotten.
Och fyllvraken representerar, med sina skenbart
individualiserade egenheter, tillvarons största och
enligt denna skildring mest genomfördärvade kollektiv:
mänskligheten. Krögaren Harry Hope som på tjugu år
inte ens förmått sig att gå runt kvarteret står här som
den mest bisarra symbolgestalten, men hela den för
oss presenterade kundkretsen är en gruppbildning
hinsides realia och vanliga ögonmått. Den
gemensamma sjukan heter här tron på morgondagen, och
med spritens hjälp skjuts denna almanackans allra
svåraste stund längre och längre bort i det skuldfria
fjärran. I denna bild av alltings vedervärdighet och
totala hopplöshet ingår också en sådan bitter paradox
som att inte ens människor med ett gemensamt
grundelände just kan få någon kontakt med varann.
Till det mest beundransvärda i Olof Molanders
fascinerande föreställning, där galghumor och
gastkram-ning varvats med kongenial kraft, hörde just sådana
exempel på mer ovanlig ensemblekonst. Ur dvalans
töcken plockades de fram, en efter en av dessa
fördärvade gubbar; röster som höjdes, steg, föll, dog bort.
Framtoning och avdämpning. En vidunderlig samling
förödda existenser, neurotiska, irritabla, neutrala.
Priset tog Olof Sandborgs Harry Hope, krogvärden med
de vresiga utbrotten, de gälla gubbskratten, de ledlösa
maneren, ångesten och självförsvaret; en intensivt
genomlevd gestaltning; suveränt upplagt, detaljrikt
broderat, storartat genomfört; en uppgift så
sammansatt och komplicerad att få över huvud taget skulle
mäktat genomföra den. Björnes, Winges, Widgrens
och Hildings figurer hörde också till de originellare
inslagen i detta skräckkabinett av mänskovrak och
livsspillror, utomordentligt infogade i den ödsligt
trista krogmiljö Georg Magnusson byggt upp: mörk
dager, nerfallen rappning, ogemyt och kallrök.
Stämningen hopplöshet och stillastående markeraä
starkt genom styckets monotoni och upprepningar,
motivens mångdubbling. Hur många gånger
spekulationerna kring den ibsenska livslögnen här varieras är
inte gott att säga. Eller hur många gånger det gäller
att komma åt oredovisade motiv. Belysande för
styckets definitiva pessimism — stundom stegrad till ett
livsförakt av swiftska proportioner — är att de bägge
profana försöksfrälsarna misslyckas med sina
strävanden; med allt sitt prat om önskvärd illusionslöshet
skyler de sig ändå i sista avgörandet bak var sin
sammetslena lögn. Björnes Larry, anarkisten som tror sig
färdig med Rörelsen (när motivet är spolierad kärlek,
för honom också) och färdig med livet (men inte själv
vågar döden) och Uno Hennings vänligt beskäftiga,
efter hand allt mer barskrapat mänskliga
handelsresande, Hickey (en mycket fint gestaltad
utveckling) : de orkar inte ens själva med programmet
illusionsfrihet; på sin höjd kan de irritera varann och
andra med det.
Det stora frälsningsavgörandet, gubbarnas tillfälliga
utdrivande ur krogen, kom att sakna något av sin
makabra kraft, men Harry Hopes kollaps strax efter
gjordes skrämmande kusligt. Där är vändpunkten. Hickey,
vars fraser om lycka får sluta de tre första akterna,
märker att nånting inte stämmer. Utan sina illusioner
blev gubbarna rent hjälplöst olyckliga; tills
vanebundenheten tar överhand igen. Varken Hickey eller Larry
kan fullfölja uppgiften, och deras resultat blir till slut
endast att ha drivit var sin stackare i döden. Larrys
dödskandidat med det ungdomligt dåliga samvetets oro
spelades av Strååt med skälvande känslighet; ett offer
på nihilismens altare. Om det är buddhism i denna
längtan till nirvana är inte gott att säga. I varje fall
har Molander inte kunnat resa något kors i dessa
bilder. Författaren i programbladet, Gunnar Ollen,
riktar visserligen försiktigt ena pekfingret mot
kristendomen, men mycket valhänt och mycket vänsterhänt.
Axel Strindberg
Den respektfulla skökan (La putain respectueuse)
av Jean-Paul Sartre. Göteborgs Stadsteaters
Studio.
Kärleksgåvan (A Phoenix too Frequent) av
Christopher Fry. Göteborgs Stadsteaters Studio.
Dubbelörnen (L’aigle à deux tètes) av Jean Cocteau.
Göteborgs Stadsteater.
Lycko-Pers resa av August Strindberg. Malmö
Stadsteater.
Ljuva ungdomstid (Ah, Wilderness!) av Eugene
O’Neill. Hälsingborgs Stadsteater.
Efter vederbörligt segertåg i Paris, London,
Köpenhamn, Oslo m. fi. utländska teaterstäder har Den
respektfulla skökan nått Göteborg och Sverige.
Innehållet torde vid detta laget vara ganska välkänt.
En neger i en småstad i Förenta staterna jagas för
ett våldtäktsförsök, som han aldrig begått, och vet
i sin nöd ej bättre än att söka sin tillflykt hos flickan,
som han påstås ha antastat. Hon ställs inför valet att
svika antingen sanningen eller sina rasfränder, för om
negern frikänns, så måste de unga män råka illa ut,
som ha angivit honom och skjutit ned en kamrat till
honom under förföljelsen. Hela staden skummar av
lynchhänförelse och vilja att tro på brottet. Flickan
6 BLM 1947 X
857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
